Tidsplanen för biskopsvalet orsakade tilltagande häpenhet, måste jag erkänna. Svenska kyrkans ansvarsnämnd såg 11 februari till att biskopen för Visby stift inte skulle vara biskop längre. Nu tänker man sig att det ska tas fram minst fem kandidater till sista maj, 22 juni ska man hålla nomineringsval och den 19 september och 10 oktober ska man genomföra en första och en andra valomgång. Om allt går enligt plan ska en ny biskop kunna vigas i januari nästa år. En omständlig process som i så fall har tagit nästan ett år efter avkragningen. Eller borde det kallas avstavning, när det handlar om en biskop?
Jag har gjort jämförelsen i ett annat sammanhang, men det känns befogat att ta upp den igen. 2013 bestämde sig biskopen av Rom, den Romersk-katolska kyrkans ledare som ofta benämns "påven", för att han inte längre kunde fullgöra sitt uppdrag. Detta meddelade Benedictus XVI den 11 februari och han avgick 28 februari. Men redan den 13 mars fick Gud en ny ställföreträdare på Jorden, i form av Jorge Mario Bergoglio, som valt att kalla sig Franciskus.
Det tog alltså drygt fyra veckor. Detta var tillräckligt för att samla de röstberättigade kardinalerna i konklaven och för att de skulle genomföra tillräckligt många omröstningar för att en av kandidaterna skulle erhålla minst två tredjedels majoritet. Den vita röken steg från Sixtinska kapellets tak.
De röstberättigade i biskopsvalet för Visby stift involveras i en betydligt långsammare process. Tyvärr är utökad tid för rekrytering verkligen ingen garanti för att man gör rätt val. Väntar man på vägledning i form av en uppenbarelse framkallad av en högre makt så väntar man förmodligen förgäves. Här brinner det varken i busken eller i knutarna.