Januariavtalet fick mycket hård kritik av den dåvarande oppositionen bestående av bland annat Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna kritiserades för att göra vad som helst för att få behålla makten då vissa delar av uppgörelsen gick direkt emot den för S normala politiken.
När Liberalerna lämnade Januariavtalet började det sippra ut hur L hade prioriterat sina punkter i Januariavtalet. Det var ingen smickrande bild av Liberalerna som nu målades upp. I stället för att prioritera de frågor partiets ansåg viktigast, prioriterade man frågorna utifrån vilka som skulle svida mest för Socialdemokraterna. Bekännandet från L gav mer vatten på kvarnen där M, KD och SD malde på om S som maktparti.
Men Januariavtalet har också kritiserats för att ha samlat partier som bara hade en sak gemensamt, att hålla SD utanför makten. Och det går ju inte att sticka under stolen med att det var huvudorsaken bakom den extremt långa regeringsbildningen där efter valet 2018.
När Tidöavtalets angiverilagar nu debatteras finns det knappast någon som verkar gilla påfundet. Jag har inte hört något av regeringspartierna försvara den utredning som ska genomföras. Däremot har jag hört hur de slingrar sig angående vem den ska gälla. Medan allt från biblioteksanställda, via lärare till sjukhuspersonal protesterar högt ligger regeringen lågt. Inte ens när lokala politiker från regeringspartierna protesterar hörs något från Tidöpartierna.
Liknande scenario ser vi nästan dagligen gällande den ekonomiskt utsatta position som kommuner och regioner hamnat i på grund av inflationen. Förutom prisökningar på det mesta som drabba även kommunala och regionala verksamheter sker en uppräkning av pensionsskulden utifrån inflationen. Den skon klämmer mest och ger en större mängd grädde på moset än de rena kostnadsökningarna som alla drabbas av. Uppräkningen av pensionsskulden kan jämföras med hur vi gotlänningar och våra gotländska företag drabbas extra på grund av de kraftigt höjda färjepriserna.
Även i denna fråga står politiker från Tidöpartierna och vädjar om hjälp, utan att få någon som helst positiv respons från Regeringskansliet där ju även SD finns närvarande.
Man kan undra vems politik som nu drivs? Har Tidöavtalet tillkommit på ett liknande sätt där SD tagit L:s plats och förhandlat in de frågor som skulle svida mest för de borgerliga partierna att gå med på? Vi kan ju även se att deras stora gemensamma fråga är hatet mot sosseriet, som nu ska krossas.
Man kunde tro, och hoppas, att Kristersson lärt sig av sin egen kritik mot Januariavtalet men nu verkar det som om Tidöavtalet har samma stora underliggande problem. En motståndare som skulle hållas utanför och ett parti som prioriterat frågorna utifrån de som skulle bli värst för de andra partierna att gå med på.
Det är ju även helt uppenbart att Kristersson är så pass maktlysten att han viker sig för minsta lilla vink från Jimmie Åkesson.
M och KD kritiserade S och Januariavtalet för att bygga på en gemensam fiende som skulle hållas utanför, att S gjorde allt för att behålla makten och att avtalet byggde på lösryckta punkter och inte på en sammahålen politisk tanke.
Nu sitter Kristersson i ett avtal som kom till för att hålla S borta från makt, hur Kristersson går med på nästa allt för att behålla makten, samt ett avtal som bygger på ett partis politik. Visst man får ge Tidöpartierna att de ville åt samma håll, men jag kan knappast tänka mig att en som sätter sig på bussen för att åka hem till familjen i Klintehamn gillar att hamna i Burgsvik som ju ligger åt samma håll.
Samtidigt kommer full förståelig kritik mot den politik som Tidöpartierna för från partiernas gräsrötter ute i kommuner och regioner. Så den stora funderingen nu är vems politik regeringen och SD egentligen driver, när inte en deras egna politiker gillar den.