Tidigare minoritetsregeringar har samarbetat med andra partier i frågor som måste passera riksdagen och de omröstningar som sker där. Mer eller mindre. Med mindre tänker jag främst på Reinfeldts regering, 2010 – 2014, där en hel del frågor antingen togs till riksdagen på vinst och förlust eller inte togs upp alls.
Men varken det stöd som Vänsterpartiet gav S/MP regeringen 2014 – 2018 eller Januariavtalet reglerade mer än de frågor som skulle passera riksdagen. Även om det har låtit som om V hade fullt inflytande över regeringen och att Januariavtalet var mer omfattande än det var. De S-ledda regeringarna 2014 – 2022 hade stort svängrum för egna beslut i frågor som inte behövde passera riksdagen. Det var också till stor del anledningen till de avtal och samarbeten som de S-ledda regeringarna tog initiativ till. Att man kunde kompromissa i många frågor för att i andra kunna driva helt och hållen egen politik.
Det var också så Tidöavtalet marknadsfördes. Det sas reglera enbart de frågor som fanns med i avtalet, men nu visar det sig att det finns bilagor som ger SD makt över ännu fler områden.
Bland annat visar det sig att delar av landets EU-politik reglerades under förhandlingarna på Tidö slott. Den ordning som tidigare rått där de senaste mandatperiodernas regeringspartier, S, MP, M, C, KD och L, tagit gemensamt ansvar, är nu ett minne blott. Nu styr SD tydligen även delar av den och därmed bland annat den svenska synen på EU:s migrations-och klimatpolitik. Man kan också fundera över hur Sveriges syn på exempelvis Ungern kommer att förändras när SD styr vår EU-politik.
Förutom den politiska makt SD fått av de tre regeringspartierna har SD även fått tyst på regeringspartiernas sakliga kritik mot SD. Nu senast fick vi se hur SD läxade upp Liberalerna efter Johan Pehrsons uttalanden om SD och partiets bakgrund.
Pehrson gav också sin syn av de antiliberala punkterna i Tidöavtalet och sa bland annat att det fanns delar SD ville ha med i avtalet som Liberalerna tydligen stoppat. Pehrson sa även angående delar som finns med att det inte var L som ”släpat in den där skiten i det här avtalet.”
Något som kan ifrågasättas. För hur L än vrider och vänder sig har partiet numera en brun lapp i baken
Liberalerna kommer inte undan att de var med och krattade grusgången inför SD:s intåg i de fina salongerna. Liberalerna var också med och rullade ut den röda mattan och höll upp dörren när SD välkomnades in till finrummen. Att Liberalerna nu påstår att de bad SD torka av fötterna och lämna den värsta skiten utanför minskar inte partiets ansvar för den "skit" som "släpades" in genom den makt som SD fått genom Tidöavtalet.
En makt som sträcker sig så långt att de tre regeringspartierna belagts med munkavle gällande kritik mot SD eller förtroendevalda i SD. Man kunde ju tro att partier som samarbetar och styr Sverige har en ömsesidig respekt för varandra. En ömsesidig respekt som också bevisas genom det sätt man talar om varandra även utanför de slutna rummen. Men uppenbart saknas den respekten mellan partierna i Tidölaget då det var tvunget att skriva en särskild klausul där partierna ska ”bidrar till ett gott samarbetsklimat genom att uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare”.
Men SD makt över regeringspolitiken visar sig bäst genom de fyra Tidöpartiernas samordningskanslier. Där ska alla frågor som regeringen vill ta upp passera innan de kan gå vidare. Alltså alla frågor ska passera och dessutom godkännas, inte bara de som omskrivs i Tidöavtalet eller dess ännu inte offentliggjorda bilagor.
Tidigare minoritetsregeringar har haft ingående samarbeten och avtal, där samarbetspartier utanför regeringen fått stor påverkan. Men inget tidigare samarbete har gett så mycket makt till ett parti, eller partier, som inte ingår i regeringen. Det blir dag för dag än mer tydligt att det är SD som styr Sverige.