Videon som cirkulerar online från pressträffen där Ulf Kristersson försöker övertyga svenska folket om att ett regeringsunderlag i princip är klart har fått många att skratta högt. Det är inte bara osäkerheten i rösten, den flackande blicken eller användandet av ”i princip” några gånger för mycket som gör att det blir roligt.
Alla som ser klippet förstår att man inte alls är i princip helt klara. Vi har alla varit där någon gång. Läraren frågar hur det går med grupparbetet som man knappt börjat på: ”jo, men vi är i princip helt klara”. Igenkänningsfaktorn är hög. Men känslan av trygghet lyser med sin frånvaro.
Tiden sedan valet har varit oroväckande. Medier utomlands har varnat för Sveriges potentiella nynazistiska regering med karikatyrer av Sveriges flagga med blå bakgrund och gult hakkors. Men väl på hemmaplan verkar det vara en undanstoppad diskussion. I stället har det uttryckts en ”oro för hur mycket inflytande Sverigedemokraterna kommer att få”. Väl på plats med många tunga poster i flera utskott så kan jag inte tycka annat än att det var väldigt väntat.
Det rimmar illa att alla är oroliga för inflytandet, men ingen vill vägra rösta på dem. Sen finns det definitivt känslor av skam. Många har suttit och skrattat över hur dumma människor i USA och Storbritannien är för att man röstat på clowner som Trump och Boris Johnson. Och nu sitter vi själva i samma båt.
Samtidigt är det bara hoppas på att Magdalena Andersson har rätt – att det vi ser nu är ”fyra resultatlösa veckor som lägger grunden för fyra resultatlösa år”. Frågan är om Kristerssons regering inte skulle göra minst skada på det sättet ändå. Genom att inte ändra på någonting.
Tankarna förs till USA och hur president Biden fortfarande kämpar för att göra sig av med Trumps förlegade beslut. Upprivandet av aborträtten är den smärtsamma baksmällan som fortfarande hänger kvar långt efter Trumps tid vid makten. Hela landet har fått ta två steg bakåt för att kunna ta ett steg i rätt riktning.
Det är också uppenbart hur beroende Sverige är av ett starkt ledarskap och goda värderingar just nu. Skenande elpriser, hög inflation, Nato-medlemskap och ett stundande ordförandeskap för EU:s ministerråd är bara en bråkdel av vad som komma skall de närmsta fyra åren.
Sverige behöver en stark och trygg ledare som kan leda landet mot bättre tider. Någon som håller vad den lovar, och som vet vart skåpet ska stå. Vi har inte råd att skämma ut oss.
Kristerssons tomma löften om att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna visar vad för typ av ledare han är egentligen. Hans drivkrafter verkar vara makt till varje pris, vilket gör att han är så desperat att få ihop en regering oavsett vilken djävul han behöver göra ett avtal med. Sedan försöker han ljuga om processen, men vi kommer aldrig glömma att en av de viktigaste hörnstenarna i en välfungerande demokrati är transparens.
Kristersson behöver inse att politiken och Sveriges framtid inte går sjabbla bort likt ett grupparbete i grundskolan. Det räcker inte med att en av personerna vill bli klar och skriver ihop allting för att lämna in arbetet åt hela gruppen. Det fungerar inte då gruppens medlemmar vill olika saker. Och det fungerar absolut inte då gruppens största medlem – som i det här fallet är Sverigedemokraterna, är en översittare.