Nyligen släppte International Energy Agency, IEA, sina förslag för hur vi så här i krigstider ska minska vårt oljeberoende. Givet förslagens karaktär är det tydligt att de arbetats fram av tjänstemän med liten eller ingen kontakt med människor utanför sin urbana och bilfria lilla bubbla.
Bland förslaget kan nämligen nämnas videomöten, nattåg i stället för flyg till möten, sänkt hastighetsgräns, bilfria dagar i städer, arbeta hemifrån, ännu mer subventionerad kollektivtrafik och påskyndad övergång till elbilar. Förslag som, föga förvånande, med stor entusiasm togs emot av bland annat landets miljöpartister.
Det är ett rimligt antagande att det mest populära styrmedlet för att piska fram förslagen ovan är höjd bränsleskatt. Till och med den annars borgerliga tankesmedjan Timbro har förvånande nog anammat detta tankegods och argumenterat mot att sänka världens högsta skatter på bränsle. Timbros smått dogmatiska försvar är att bränslets andel av den totala konsumtionen minskat, och att just därför är höga bränsleskatter ett förträffligt styrmedel.
Det stämmer att bränslets andel av den totala konsumtionen minskat och att mindre av den totala lönen läggs på bränsle. Att behandla människor som en homogen massa är dock varken klädsamt eller vidare träffsäkert.
Samtidigt som bränslets andel av lönen minskat har också klyftorna ökat. Åtta av tio hushåll, de med lägst inkomster, har en minskad andel av den samlade inkomsten 2017 jämfört med 1991. Tio procent, de med högst inkomster, har däremot ökat sin andel. Den största ökningen återfinns hos den procenten av hushållen med de allra högsta inkomsterna. Mellan 1991 och 2017 har deras andel av de samlade inkomsterna fördubblats.
Samtidigt ser vi en stark korrelation mellan inkomst och tillgång till kollektivtrafik och taxi, kreditvärdighet till elbil samt möjlighet att arbeta hemifrån. De över snittet har nästan allt. Hög inkomst, kollektivtrafik och kan jobba hemifrån. Det är dessa som drar upp totalen för både lön och konsumtion. Deras direkta kostnader för bränsle är dock ofta modesta.
De under snittet har nästan inget. Det finns ingen passande kollektivtrafik. De är inte kreditvärdiga för att köpa en elbil. I den mån en elbil ens passar deras behov. De kan inte arbeta hemifrån. De måste ha sin bil. Bränslets andel av många av dessa människors konsumtion är mycket högre än de 2,4 procent diverse debattörer och politiker hävdar.
Det börjar bli tröttsamt när lösningen på alla problem, oavsett om det är klimatförändringar, Corona eller Putins krig mot Ukraina, är att plåga låg- och medelinkomsttagare. När höginkomsttagare vill ta låg- och medelinkomsttagares pengar, frihet och möjligheter att leva sina liv för att man finner deras, förvisso ibland suboptimala, val som omoraliska.
Människorna som drar ner lönesnittet ska givetvis även de göra så gott de kan, precis som att de som drar upp snittet inte ska ursäkta weekendresan till New York med att de faktiskt sopsorterar. Det är dock inte särskilt klädsamt att se de som kör fossilt för att det är deras enda alternativ som outbildade vildar eller möjligen som inventarier i ett dockskåp.