Många är vittnesmålen om hur unga levt med uppfattningen att vårt samhälle redan är jämställt. Fram tills de flyttar ihop och bildar familj.
Liksom att många män reflekterar över stereotypa könsroller redan för små barn först när de får döttrar.
När Jämställdhetsmyndigheten nu presenterar en uppföljning av det jämställdhetspolitiska delmålet om en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet visar det att kvinnor (fortfarande) tar ett större ansvar än män för det obetalda hemarbetet och omsorgen om de egna barnen.
Varför är det då så viktigt att studera hur familjer väljer att fördela arbetet i hemmet? Det är väl ändå vars och ens ensak att avgöra?
Självklart är det så, alla får göra som de vill, att studera och jämföra konsekvenserna av dessa beslut över tid visar dock hur det går med våra jämställdhetspolitiska mål. För vi vill ju ha ett jämställt samhälle. I alla fall de flesta.
Politiken är en viktig drivkraft för att skynda på mot en ökad jämställdhet, därför är det också viktigt att mäta resultaten.
I grunden handlar det om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Och att det inte finns nån naturlag som bestämmer vad män och kvinnor ska syssla med. Vad som anses vara kvinnliga och respektive manliga egenskaper har skapats utifrån hur män och kvinnor historiskt har fördelat sina arbetsuppgifter.
Kvinnor släpptes in på arbetsmarknaden när vi införde förskola medan männens inträde i hemarbetet inte skett lika automatiskt. Trots att båda arbetar har kvinnor som regel ändå haft kvar/tagit huvudansvaret för hemmet, barnen och äldre släktingar.
Kvinnor är mer föräldralediga än män och tar mer ledigt från jobbet för att vårda sjuka barn.
Den här obalansen gäller inte bara under den tid man har små barn. Jobbar man mindre får man en lägre inkomst och lägre pension. Den investering kvinnor gör i familjen betalas ensidigt av kvinnorna och på ålderns höst "straffas" de för det.
Har relationen med pappan tagit slut finns det små möjligheter att kräva återbetalning för investeringen i omsorgen om de gemensamma barnen.
En annan aspekt är att såväl ekonomisk självständighet och hälsa som möjligheter till självförverkligande och samhällsdeltagande beror på hur mycket tid man har över för egna intressen. I förlängningen finns här en del av förklaringen till att makten i samhället är snedfördelad till kvinnornas nackdel.
Man kan med stort fog påstå att jämställdheten i det stora är helt beroende av jämställdheten i familjerna.
Jämställdhetsrapporten "Livspusslet som inte går ihop" landar i en rad förslag för att skynda på jämställdhetsarbetet.
Bland annat vill man införa en ny jämställdhetsbonus för att öka incitamenten för föräldrar att dela lika på föräldrapenningen.
Man vill införa nya begränsningar i möjligheten att få föräldrapenning efter att barnet har fyllt tre år, att nyblivna mödrar med diagnostiserade förlossningsskador ska få utökade möjligheter till sjukpenning, samt att socialförsäkringsskyddet för anhörig som vårdar en närstående ökar genom en ny försäkring.
Hur var och en familj ordnar sitt liv är helt upp till familjen själv. Men de beslut och beteenden som samhället ska finansiera med skattepengar bör också stimulera ett mer jämställt familjeliv. Att sätta sig ner och fatta medvetna beslut kring fördelningen av arbete och kostnader i en relation är en bra start för att synliggöra behov och skillnader.
Det vore också väldigt välkommet om fler manliga röster i samhällsdebatten ägnade denna fråga lite mer uppmärksamhet. Och då inte bara genom att anmärka att kvinnor ska börja byta däck på bilen om vi ska uppnå riktig jämställdhet. Byter däck gör man som regel två gånger om året.