Det är mer överraskande än du kanske tror. Jag gillar nämligen nästan allt annat, även sådant som många andra rynkar på näsan åt. Lever tillhör favoriterna, av flera olika djurarter. Jag gillar blodpudding och den skotska rätten haggis. Jag gillar brysselkål och surkål och alla andra sorters kål.
Men det finns ett litet fåtal saker jag undviker att ha på tallriken. Som ål.
Egentligen ser jag det inte ens som ett problem. Att jag saknar drift att glufsa i mig en djurart vars population har kollapsat är mest en tillgång. Ålen har en mycket udda existens. Den föds, eller snarare kläcks, långt borta på andra sidan Atlanten i Sargassohavets alger och tång och förs med golfströmmen till Europa där den vandrar upp i vattendragen. Efter många år (10 till 25 enligt WWF) vandrar de tillbaka till Sargassohavet igen, för att leka och föröka sig.
Detta är en livscykel som uppenbarligen gör ålen känslig för förändringar i miljön och, gissar jag, för utfiskning. Ålstammen är mindre än en tjugondel av vad den var på 50-talet.
Jag har försökt undvika att tugga om ålen, som statsministerns statssekreterare PM Nilsson bötfällts för att ha tjuvfiskat. Trots krig, skjutningar, sprängningar, lågkonjunktur, inflation och energibrist så handlar en oproportionerligt stor del av samhällsdebatten om en illegal ålfiskare å regeringskansliet eller också görs en stor sak av vilken jacka Ebba Busch valt att ha på sig i ett vintrigt Norrland. Jag vill inte bidra till det.
Men ålen dröjer sig kvar, ungefär som när jag för länge sedan försökt äta den, och till slut har jag bestämt mig för att trots allt spotta ur mig något.
PM Nilsson borde absolut inte ha fiskat ål. När han ändå gjorde det och blev påkommen så borde han omedelbart har erkänt. Dubbelfel.
Är gärningarna tillräckligt graverande för att han ska få sparken? Personligen har jag ingen stark åsikt i frågan. Ulf Kristersson måste bedöma om PM Nilsson kan bli en tillgång igen. När han blev statssekreterare tyckte jag att det var en bra rekrytering, efter hans goda insatser på Dagens Industri. Men nu har han blivit en belastning i mer än ett avseende.
Å ena sidan miljöengagerade och å andra sidan de som är mer kritiska mot hur regelverk begränsar livet på landsbygden kan nu enas om en negativ recension, men från olika utgångspunkter. För många är PM Nilsson nu en representant för den urbana elit som inte anser att de behöver följa sina egna regler, när de gästspelar i sommarnöjet.
För Ulf Kristersson vore det enklast att byta ut honom. Men för en chef är det inte bra att dumpa personal så fort den får problem och det är också ett tecken på svaghet att låta andra diktera vilka som ska få jobba för statsministern.
Ålen är hal och hur plus och minus för statssekreterarens fortsätta gärning ska summeras bedömer jag nog bäst i efterhand.