Det började med att justitie- och migrationsminister Morgan Johansson avslöjades med att ha handlat i julrean i ett köpcentrum. Därpå följde nyheten att statsministern också besökt gallerior i julrushen – två gånger. Som sista delen i en trestegsraket kom nyheten att Magdalena Andersson setts i en skidshop i Sälen. Detta trots att regeringen, det vill säga de själva, och Folkhälsomyndigheten, gång på gång uppmanat vanligt folk att inte handla i butiker, samt att inte resa i onödan.
Som grädde på moset kom avslöjandet i Expressen den 30 december att generaldirektören för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Dan Eliasson, som också har S-partibok, åkt på resa till Kanarieöarna över julen. Att chefen för en myndighet med central roll för pandemibekämpningen väljer att ta semester och lämna landet mitt under den andra vågen av pandemin är förbluffande.
Hans myndighet MSB har uppmanat svenskarna till individuellt ansvarstagande. Deras devis har varit ”Tillsammans kan vi bromsa smittan”. På hemsidan har allmänheten rekommenderats att begränsa sitt resande så mycket som möjligt. Inför jul har MSB poängterat att det är ”extra viktigt att tänka igenom om planerade resor verkligen är nödvändiga att genomföra”. Nu vet vi inte om Dan Eliasson hade särskilt ömmande skäl, men nöjesdestinationen Las Palmas talar inte för det.
Coronakrisen har satt vårt samhälle i blixtbelysning. Något som framkommer är makthavarnas distans till folket. Den som påtalar skillnaden mellan elit och folk brukar regelmässigt anklagas för populism, men nu är det de styrande själva som i handling efter handling visar att särskilda regler gäller för dem. De kan ena dagen predika hur vi andra ska bete oss, för att sedan själva bryta mot rekommendationerna, till synes utan att skämmas. Ledarna verkar inte se betydelsen av att förgå med gott exempel.
I boken ”Skin in the game: vikten av delad risk” (volante 2019) driver nationalekonomen Nassim Nicholas Tabes tesen att bäst beslut fattas om de styrande delar som risker som de som omfattas av besluten. Däremot blir det farligt om beslutsfattarna inte sitter i samma båt som undersåtarna.
Den svenska ledningens agerande passar väl in på begreppet ”Skin in the game”. Löfven, Johansson, Andersson, Eliasson, med flera tillhör inga riskgrupper. Deras jobb innebär inte att de behöver vara konstant exponerade för smittan. Om de insjuknar kommer de sannolikt få den bästa vården som är tillgänglig. Vågar vi tro och påstå att svenska myndigheters hantering av pandemin hade sett annorlunda ut om de som fattade besluten också tillhörde riskgrupper?
Julen 2020 har visat på en ledarskapskris inom svensk statsförvaltning men kanske framförallt för Socialdemokratin. Det gamla maktpartiet förmår inte längre att fostra politiker som är mogna att leda andra.