När Stefan Löfven lämnat in begäran om entledigande från uppdraget som statsminister till talman Andreas Norlén finns det två alternativ till ny statsminister. Antingen Magdalena Andersson (S) eller Ulf Kristersson (M). Till Anderssons fördel hör att Kristersson inte har stöd av en majoritet i riksdagen, vilket den S-ledda regeringen hittills haft när det kommit till kritan. Men inte heller Andersson kan blint räkna med att bli godkänd av riksdagen då varken Centerpartiet eller Vänsterpartiet är att ta för givna. Bägge partierna vill så klart ha något tillbaka för att ge sitt passiva eller aktiva stöd.
Det är just det som är Magdalena Anderssons stora problem. Medan högerblocket för regelrätta förhandlingar, vilka dessutom utåt sett ser ut att vara fruktsamma, sitter Andersson med ett regeringsunderlag som inte ens pratar med varandra. Ibland förbjuds till och med Socialdemokraterna att prata med de partier som ingår i deras underlag av andra partier i regeringsunderlaget. GA:s politiska chefredaktör, Mats Linder, beskrev det i gårdagens ledare för lekstuga och jag har svårt att inte hålla med honom i den analysen.
Magdalena Andersson borde bjuda in partiledare från MP, V och C till samtal för att komma överens om vad som ska gälla. Om partierna inte kommer överens bör Andersson ge Kristersson chansen att regera. Jag vet, att skriva det som S-skribent är som att svära i kyrkan, men vad är alternativet? För även om en M-ledd regering, där SD ingår eller har stort inflytande, är riktigt illa för landet har den till synes en stabilare konstruktion och en i delar gemensam politisk plattform att stå på.
För så länge det inte finns en gemensam plan för det splittrade vänster-/mittalternativet riskerar vi att få se en fortsatt lekstuga med den ena regeringskrisen efter den andra. Något som inte heller gynnar Sverige som land. Frågan är vad som är bäst en blåbrun regering eller ett land i ständig regeringskris.
De fyra vänster/mitt partierna måste någon gång välja att samarbeta fullt ut eller ge makten till Kristerssons gäng. Det går inte att V och C isolera sig på var sin sida om S och fortsätter skylla alla problem på regeringen.
Badtunnan som enligt historien var platsen för Alliansen bildande är lika känd som Alliansledarnas badande i samma tunna är en ren myt. Mycket hände hemma hos Maud Olofsson, men det badades aldrig, även om det ännu låter så. Däremot blev de samtal som fördes historiska i svensk politik.
Nu är det dags för Magdalena Andersson att skapa historia och ta fram sin egen badtunna. Oavsett vilken form den kommer att få i framtida vandringssägen.