På ett övergripande plan så tycker jag att det är bra att man i görligaste mån försöker hålla det svenska samhället så öppet som möjligt under pandemin. Jag är exempelvis glad att grundskolorna under hela tiden fortsatte att undervisa och inte stängdes som i många andra länder.
Men med det sagt måste jag ju konstatera att det är många underligheter i detaljerna och jag känner inget grundmurat förtroende, varken för regeringen eller för Folkhälsomyndigheten.
Senaste veckan tjänar som exempel. Statsminister Stefan Löfven var ute och ryade om att nu ska det minsann vara slutfestat. Skärpningar väntar för nattklubbar och krogar, som nu oroar sig bland annat över att behöva friställa ännu mer personal.
Samtidigt går det åt andra hållet med publika evenemang. I torsdags höll regeringen presskonferens om att man nu ska börja tillåta 300 (sittande) personer på idrottsarenor, mot tidigare 50. Detsamma gäller kulturella arrangemang.
Regeringen tar därmed ett steg för att blidka alla de företrädare för branscherna som kritiserat de hårda publikrestriktionerna.
– Jag förutsätter att idrotten och kulturen kan ta sitt ansvar, sade statsministern på presskonferensen.
Men frågan är om vi kan räkna med att Stefan Löfven tar SITT ansvar? När regeringen tillåter mer publik så presenteras samtidigt ny forskning som visar att förbud mot publika evenemang är den åtgärd som är allra effektivast för att begränsa smittspridningen. Forskningen visar också att när publika evenemang tillåts igen, så ökar också smittspridningen kraftigt. Studien har publiceras i den brittiska medicinska tidskriften The Lancet.
Vad är egentligen viktigast? Att hålla pandemin i schack, eller Jonas Gardell?
Samtidigt tilltar smittspridningen i landet, mest av allt i Skåne.
Statsepidemiologen Anders Tegnell flöjtar runt med tankar och instruktioner i allehanda ämnen. Under veckan fick vi bland annat reda på att man trots lättade restriktioner inte ska inte samla hela tjocka släkten för ett stort julfirande. Tydligen går det bra att krama friska barn, men med rim och reson:
– Man kan inte hålla på och krama hur många barn som helst.
Flyktingkrisen 2015 var inte alls en kris hävdade Tegnell i ett annat sammanhang, för Financial Times, oklart med vilken expertis.
– Migrationskrisen var inte riktigt en kris. Vi tog in personerna och, så klart, vi är inte det bästa landet i världen på att integrera dem, självklart, de är fortfarande ett problem. Men det är inte ett stort problem. Ekonomin fortsatte. Bostadssituationen ändrades inte jättemycket.
Med tanke på hur ofta han har haft fel är hans självförtroende nästan imponerande, men när jag ser honom nuförtiden tänker jag för mig själv:
– Du kanske skulle vara tyst ett tag, Anders.
Ett visst mått av sjävredigering skulle definitivt vara välkommet.
Med tanke på att coronaåtgärderna nu spretar i alla möjliga riktningar samtidigt som smittspridningen ökar tycker jag det är egendomligt att man knappt hör ett knyst från oppositionen i frågan, Det förekommer nästan ingen kritik, varken mot enskilda märkligheter eller mot den övergripande strategin.
Det är beklagligt, tycker jag. Frånvaron av opposition skapar en situation där regeringen riskfritt kan göra sådana prioriteringar som att försöka hålla sig väl med idrotten och kultursektorn, istället för att upprätthålla begränsningar som är viktiga för att motverka pandemin. Nu behöver regeringen inte ens på allvar försöka beskriva hur man har tänkt.