Jag skrev en text för webben under onsdagen, publicerad mellan förmiddagens statsministeromröstning och eftermiddagens budgetvotering. Där ställde jag frågan hur många timmar som Magdalena Andersson (S) skulle vara statsminister.
Inte så många i den här vändan, visade det sig. Hon begärde sig entledigad på onsdagkvällen.
Det viftades i riksdagen under budgetvoteringen, vilket ser konstigt ut. Men det är inte som ledamöterna försöker vifta undan odören av en sjuk parlamentarisk process. Handgesterna är till för att vägleda varje riksdagsgrupp att trycka på rätt knapp så att ingen röstar fel. Voteringarna kommer tätt och det är lätt att brista i uppmärksamhet under en lång dag.
Handgesterna hindrade inte somliga ledamöter från att rösta väldigt konstigt. Men konstigheterna var helt i enlighet med en egendomlig plan.
I förväg utmålades den budgetmotion som Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna stod bakom som en förgriplig halvmesyr, formulerad av mörkrets makter. Men när det blev uppenbart att regeringens budgetförslag skulle förlora voteringen – och att M, KD och SD skulle vinna – då ansåg plötsligt den nyvalda statsministern Magdalena Andersson att oppositionens budget kan utgöra bas för hennes regerings politik.
Detta är inte normalt. Socialdemokraternas relation till regeringsmakten tycks fullkomligt patologisk. Detta är ju inte ens första gången som en S-statsminister under de senaste två mandatperioderna regerar på oppositionens budget. Normalt, i en frisk och väl fungerande parlamentarisk demokrati, så avgår regeringen när den får stryk i en budgetvotering.
Miljöpartiet kungjorde vid 17-tiden på tisdagkvällen att partiet lämnar regeringen. Så Magdalena Andersson fick till slut avgå i alla fall. Men hon kommer väl igen, antar jag.
Grunden för detta ovärdiga beteende lades av Centerpartiet. Det var Centerpartiet som på förmiddagen röstade så att Magdalena Andersson kunde tillträda som ny statsminister och på eftermiddagen drog undan mattan genom att inte rösta för den budget som den nyss utsedda statsministern vill regera på. För varje person som inte är devot centerpartist så är det uppenbart att detta inte hänger ihop.
Centerns partiledare Annie Lööf konstaterade att det är regeringens ansvar att få stöd för sin budget. Frågan är om något någonsin är Annie Lööfs och Centerns ansvar.
Själv menade hon att Centerpartiet visade just ansvar genom att se till att Sverige trots allt fick en ny statsminister och en regering. Det kunde hon även ha gjort genom att släppa fram Ulf Kristersson, om det ändå är den budget som han står bakom som ska gälla. Att Ulf Kristersson inte har tillräckligt stort parlamentariskt stöd för att bli statsminister beror just och enbart på att Centern trycker på den röda knappen i en sådan votering.
Tydligen kan Centern acceptera en M/KD/SD-budget, men inte en M/KD-regering.
En röst på Centern i valet nästa år är en röst på mer cirkus.