I går rapporterades ytterligare 42 döda i pandemin i Sverige. Offren räknas dock inte bara i döda. Alla som överlever gör inte så intakta. Covid19-överlevare drabbas bland annat av kronisk trötthet. Somliga förlorar smak- och luktsinnet. För andra är tiden i respirator ett trauma de tvingas bära med sig.
Om gruppimmunitet var Sveriges strategiska mål i hanteringen av pandemin så har det verkligen inte gått bra. Om det hade fungerat så skulle väl en andra våg slå betydligt hårdare mot våra grannländer än här. De var ju inte alls lika svårt drabbade som Sverige under pandemins första våg i våras och borde därmed vara mindre skyddade nu.
I själva verket är det tvärtom. Pandemins andra våg slår hårdare här än i våra grannländer. Vi har dubbelt så många smittade som Danmark i förhållande till folkmängden. Fyra gånger så många som Norge. Och nästan tio gånger så många som Finland.
För en dryg vecka sedan kritiserade jag ett uttalande från statsepidemiologen Anders Tegnell, där han försökte associera Sverige med övriga Nordens framgångsrika kamp mot pandemin:
– I Norden har vi klarat oss relativt bra så här långt, men det är svårt att veta hur det blir på sikt.
Jag konstaterade då att det dött uppåt fem gånger så många i Sverige som i Danmark i pandemin i förhållande till folkmängden och runt tio gånger så många som i Norge och Finland. Sveriges dödstal kom däremot nära länder som Italien, USA, Storbritannien och Brasilien.
Antalet smittade i Sverige för närvarande gör att vi inte heller just nu kan gruppera oss med övriga nordiska länder. Vi är fortfarande en avvikare, i negativ bemärkelse, i vårt hörn av geografin.
Vad beror det på? Har det svenska samhället varit så mycket öppnare än de andra? Har svenskarna varit mer oförsiktiga än danskar och norrmän? Eller har vi bara haft otur?
Läkaren och skribenten Benjamin Kalischer Wellander har en teori, i en artikel som man kan läsa i nättidskriften Kvartal. Den innehåller många upprörande enskildheter, egendomligheter i den svenska pandemihanteringen. Den innehåller också gripande personliga erfarenheter, som när han själv insjuknade i covid-19 och tvingades att med hög feber följa födelsen av sitt första barn via videolänk.
Men Benjamin Kalischer Wellander identifierar framför allt en faktor bakom Sveriges höga sjuktal i den pågående pandemin:
"Precis som förra gången ser Sverige ut att drabbas hårdare än grannländerna. Och nej, det beror inte på skidresenärer eller tidigare års influensasäsonger eller andra dumma bortförklaringar. Förklaringen står att finna i att Sverige inte följt WHO:s nu välkända mantra: test, spåra och isolera."
Sverige gav tidigt upp alla tankar på att bekämpa viruset genom att hitta smittkedjorna och isolera smittade.
"Jag själv, och de flesta jag känner som smittats, har till exempel inte kontaktats av smittspårare. Det är inte konstigt, eftersom 13 av 16 svarande regioner anger att de saknar personal för smittspårning. Men även om man spårar upp alla smittkedjor är nuvarande strategi likväl tandlös, eftersom man fortfarande inte tagit höjd för att folk är smittsamma innan de utvecklat symtom."
Våra grannländer agerar helt annorlunda. I Norge exempelvis, sätts alla som varit i kontakt med smittade i karantän.
"Sveriges andra våg är ingen överraskning, utan en logisk konsekvens av medvetna val."