Jag har just, med förstrött intresse, följt onsdagens herretapp i Tour de Ski – 15 kilometer jaktstart i klassisk stil. Men inte känns det som någon klassiker. Överlägsen vinnare var Alexander Bolhunov, Ryssland, som var nästan en minut före tvåan. I klungan bakom vinnaren var sex av sju åkare ryssar. På sjätte plats smög en fransman in en blåvitröd flagga där färgerna ställts på högkant. I nästa klunga, som var drygt två minuter efter vinnaren, var det en åttonde ryss som vann spurten om den nionde platsen.
Det hade sannolikt sett annorlunda ut om inte alla norska åkare hade lyst med sin frånvaro, men den som inte gör sig helt blind för historien måste ju fråga sig vad statusen just nu är i kapplöpningen mellan hugade dopare och dopingpolisen. Det är en trist fråga att ställa sig, men man vill ju inte vara naiv som man säger nuförtiden. En annan relvant fråga är varför jag ändå tittar. Återkommer om jag kommer på något bra svar.
På Gotland har en regional storm i ett champagneglas orsakats av ett inlägg från nyårsnatten från Nancy Yussef som är ordförande i Företagarna på ön. Filmen är från ett privat kök där 17 festliga personer vistas samtidigt. Det är ju verkligen inte i enlighet med rekommendationerna.
Beteendet förtjänar kritik, även om numerären enligt Air Gotlands vd Tiina Mykkänen berodde på att två sällskap tillfälligt och i strid med planerna befann sig på samma adress. Men intensiteten i kritiken dämpas ju definitivt av att vi nyss upplevt där statsministern, hans statsråd och myndighetschefer gått i gåsmarsch till skampålen för att de brutit mot de förhållningsregler som de föreskrivit för allmänheten.
Affären bli ännu en påminnelse om att det inte är riskfritt vara frikostig med att dela med sig av sitt privatliv på sociala medier, framförallt inte för personer som är i någon mån offentliga.
Även om det sker till priset av ett självskadebeteende så har ju Nancy Yussef dock en poäng i sin kommentar:
"Vilken tur att vi inte va på restaurang så att vi inte sprider covid-19".
Nu när restriktionerna för restauranger och krogar är så enormt restriktiva så är det ju stor risk för att smittspridningen blir än värre i ett mer privat nöjesliv. Och nog känns det mer än lite egendomligt att om man tvingas lämna hungrig från den restaurang som tvingas stänga klockan 20 så har man fortfarande ett par timmar på sig att frottera sig med andra människor i någon livsmedelsbutik.–