Gårdagens intervju i GA med den nya chefen för primärvården, Gerd Tinglöf-Engström, gav mest positiva intryck. Jag tar mig ändå rätten att vara avvaktande skeptisk till hur framgångsrik Regionen kommer att bli med på allvar minska användningen av hyrpersonal. Eller med att erbjuda en vård som ger medborgarna bättre tillgänglighet och kontinuitet.
Det finns grundläggande problem med tillgängligheten och produktiviteten i svensk primärvård – och i sjukvården som helhet – och användningen av hyrpersonal är bara en liten del av det. Mer ett symptom än en del av problemet, egentligen. Det är något fel med hur sjukvården är organiserad och dess incitamentsstruktur.
Den genomsnittliga svensken träffar en läkare mera sällan än i nästan alla jämförbara länder. Samtidigt träffar också den genomsnittlige läkaren i Sverige färre patienter per arbetsdag, än läkare i jämförbara länder.
Det finns de som hävdar att detta är en statistisk synvilla. Att Sverige systematiskt överrapporterar antalet verksamma läkare och att antalet möten mellan läkare och patient samtidigt underskattas i statistiken.
Något kanske ligger i denna invändning. Men samtidigt är skillnaden jämfört med andra länder så stor, att förklaringen bara kan motivera en liten del av skillnaden.
Enligt en rapport från Timbro som publicerades under 2019 så träffar en genomsnittlig japansk läkare 20,7 patienter om dagen. Läkaren i Sverige träffar 2,7 patienter om dagen.
Skillnaden är inte lika stor jämfört med europeiska länder. Men exempelvis en fransk läkare träffar mer än dubbelt så många patienter som en svensk läkare, medan en genomsnittlig fransman träffar en läkare mer än dubbelt så ofta som en genomsnittlig svensk. En tysk läkare träffar ungefär tre gånger fler patienter än en svensk och den genomsnittlige tysken träffar en läkare ungefär fyra gånger så ofta som en svensk.
Till detta kan man ju lägga mer anekdotiska indicier, som att jag vid mer än ett tillfälle pratat med verksamma hyrläkare i primärvården (inte på Gotland) som berättat hur de under ett påhugg på en vårdcentral hinner med att träffasisådär tre gånger så många patienter under en arbetsdag, som de läkare som är fast anställda på samma vårdcentral. Vad jag inte fått någon enhetlig bild av, är vad denna skillnad beror på. Är det stor skillnad på den administrativa börda som en hyrläkare behöver axla, jämfört med vad en stationär läkare behöver släpa på?
Gotlands primärvård kan naturligtvis bli bättre inom ramen för dagens organisation och system, men för att åstadkomma mer radikala förändringar behövs det nog mer genomgripande reformer som i grunden förändrar sjukvårdens organisation och förutsättningar.