Per Håkansson var en skåning som försökte finna ett botemedel mot tuberkulos. Han blev aldrig framgångsrik, inte med huvudmålet i alla fall, men på vägen lyckades han bland annat med att framställa och sälja Salubrin. Jag vet inte hur allmänt förekommande Salubrin är i svenska hem i dag men jag minns det som något ALLA hade hemma förr, klart att svida i skärsår och på skrubbade knän. Per Håkansson blev i alla fall rik.
Rik var han fortfarande – och 74 år gammal – när han sommaren 1918 reste från hemmet i Eslöv till Stockholm i affärer. Men han mådde inte alls bra. Läkare kallades till hotellet han bodde på. Men Per Håkansson var snart död och symtomen gjorde dödsorsaken tydlig. Spanska sjukan. En oerhört dödlig pandemi som nyss drabbat Skåne och nu förts till Stockholm. Från Per Håkanssons sjukbädd, bland annat men kanske inte enbart, spred den sig snabbt över huvudstaden. I Sverige dog tiotusentals i Spanska sjukan. I hela världen skördade sjukdomen många, många gånger fler dödsoffer än första världskriget. Kanske över 100 miljoner döda.
Spanska sjukan var en dödligare pandemi än den pågående. Men det är ju bara alltför tydligt att covid-19 inte heller är att leka med. Ändå verkar det finnas medborgare som inte alls tar pandemin på allvar. Hur ska man annars förklara rapporterna om att många trotsar restriktionerna och reser trots att de har symptom som kan innebära att de är smittbärare.
De tar risken att ikläda sig Per Håkanssons roll och starta sin egen smittkedja där de drabbade tillslut kan räknas i tio-, hundra- eller tusental, när de smittar medpassagerare under resan eller i den region de trots symtomen valt att resa till. Och även om covid-19 är mindre dödlig än Spanska sjukan, så är risken stor för att, om smittkedjan blir tillräcklig lång, de snart kan bära liv på sitt samvete.
De svenska restriktionerna har hela tiden varit måttliga och nyligen har de lättats på äldreboenden och för 70-plusare, trots att smittspridningen är på uppgång. Tanken är att det är de sjuka som ska isolera sig i första hand, istället för att riskgrupperna ska isoleras.
Det är alltså en frihet under ansvar som ställer tydliga krav på potentiella smittbärare. Men när alltför många inte visar sig vuxna detta ansvar, trots att riskerna för riskgrupperna ökat, så kan de inte beskrivas som annat än samhällsfarligt och livsfarligt egocentriska.
Hur många är de sjuka resenärerna? Är de alltför många så ställer det krav på en motreaktion så att smittspridningen återigen kan begränsas.