Att få plats på äldreboende, så kallat särskilt boende, kan vara svårt att få beviljat. Det har förekommit att gamla som är över etthundra år gamla har nekats plats, eftersom de bedömts var alltför friska och krya. Tror du mig inte så googla på "hundraåring nekas plats". Jag fann exempel även på en 101-åring.
En bakgrund är att många platser i äldrevården har försvunnit, när gamla boenden fasats ut och lagts ner och ersatts av betydligt färre platser i nya boenden. Istället är det ibland väldigt omfattande insatser från hemtjänsten och olika hjälpmedel som ska göra att fler kan bo kvar hemma.
Sedan början av seklet har cirka 30 procent av platserna i äldrevården försvunnit, samtidigt som de gamla har blivit många fler. Så även om kommunernas handläggare är väldigt återhållsamma med att bevilja särskilt boende så råder nästan alltid en bristsituation. Den som beviljas särskilt boende har i regel fått vänta några månader innan ett rum blir ledigt.
Men just nu för tillfället är det inte så på Gotland. Under pandemin tycks det som att många som skulle kunna få särskilt boende ändå drar sig för att söka. Plötsligt finns det ett utbud av lediga platser i särskilda boenden. Men det är ett utbud som de gamla på Gotland inte får välja bland längre.
I denna speciella situation, detta undantag från gängse ordning, har Region Gotland bestämt att det i första hand är de kommunala äldreboendena och de som drivs på entreprenad som ska fyllas med nya boende. I de äldreboenden som har ramavtal med Region Gotland så behöver Regionen inte betala för platser som står tomma.
Jag har tidigare kritiserat denna ordning, denna förvånande inskränkning i valfriheten, och vi fick i gårdagens GA ett exempel på hur gamla som ska ha plats på särskilt boende kan drabbas. Fallet behandlas även i en insändare i dagens GA. Anna, 90, bor i Visby men har erbjudits plats i Burgsvik. Och den som nekar erbjuden plats två gånger är inte längre självklart berättigad till en plats utan skickas tillbaka till handläggare för ny bedömning, vilket gör att det kan dra ut på tiden med flytten i en utsatt situation. På sätt kan de pressas att godta platser som de egentligen inte vill ha. Och vanligen är ju också de som beviljas särskilt boende i ett sådant hälsotillstånd att de behöver en plats snarast. Att flytta från sitt hem kan vara uppslitande nog, utan att dessutom behöva flytta långt bort.
Kortsiktigt sparar Regionen pengar genom att inte låta de gamla som ska till särskilt boende välja mellan alla de platser som nu är lediga. Men Regionen binder ris för egen rygg, och inte bara för hur Regionens anseende påverkas hos de brukare och anhöriga som drabbas.
Regionen försämrar också relationen med de äldreboenden som man genom ramavtal har ett löpande samarbete med. Dessa boenden kan nu, under dessa speciella omständigheter under pandemin, få problem med sin ekonomi.
Dessa boenden har tidigare, under en så gott som permanent bristsituation, antagligen känt sig ganska säkra på att inga platser ska behöva stå tomma och har i enlighet med detta kunnat godta en lägre nivå på ersättning enligt ramavtalet.
Om de i framtiden måste kalkylera med att det kan uppstå situationer där Regionen orsakar att flera platser står tomma, då ligger det ju nära till hands att de kommer att kräva högre ersättning i framtida ramavtal. Annars riskerar de ju verksamhetens fortlevnad.
Jag är ju i högsta grad för god hushållning med Regionens resurser. Jag tror dock inte att denna kortsiktiga ordning för att tilldela plats på särskilt boende är ett exempel på god hushållning. Och medborgarvänlig är den absolut inte.