Vi kan väl enas om att gruvbrytning är ett stort ingrepp i naturen som ska utföras med stor försiktighet och med hänsyn till miljön. Men det är ju inte detsamma som att gruvbrytning inte ska ske alls.
Om du är av åskådningen att gruvbrytning är en omodern företeelse som inte har någon plats i ett modernt samhälle så har jag dåliga nyheter. Exempelvis kräver nya teknologier som ska användas för att minska koldioxidutsläppen ett flertal metaller som det var mindre efterfrågan på förr. Bara för batterierna bland annat till elbilar behövs det metaller som vanadin, litium, kobolt, mangan, grafit och nickel. De behöver brytas och det vore bra om de kunde brytas i Sverige. Batteritillverkare storsatsar ju i norra Sverige. Eller ska gruvbrytningen för våra bilar och smarta telefoner med mera enbart ske i mindre nogräknade delar av Afrika, Sydamerika och Asien?
Men det kan bli svårt för batteritillverkare i Sverige att hämta råvaran från Sverige. Det svenska regelverket den svenska miljöprövningen gör det till en ytterst seg och osäker process, att försöka börja bryta en fyndighet. I en TT-artikel spår Bergsstaten att det kommer att ta många år innan batteritillverkare kan använda metaller brutna i Sverige.
Man förstår varför när man läser en artikel från nyhetstjänsten fPlus om företaget Beowolf minings försök att starta en järnmalmsgruva i Kallak i närheten av Jokkmokk. Hittills har Beowolf mining satsat 80 miljoner kronor – och 15 år! – på att försöka få till stånd en gruva. Men processen är fullkomligt likstel och flera år återstår antagligen innan brytningen – eventuellt – kan börja.
Då är det ändå mer än fem år sedan som myndigheten Bergsstaten 2015 rekommenderade regeringen att ge tillstånd till gruvan. Beowolf minings vd Kurt Budge är hårt prövad och kommenterar:
– Här är vi fortfarande. Nu, över fem år senare, sitter vi fortfarande och rullar tummarna. Jag har ingen aning om när beslutet kommer. Det sätt som den ansökan har hanterats har stoppat upp hela vår verksamhet. I väntan på att komma vidare har vi i stället investerat i våra verksamheter i Finland och Kosovo.
Är det bra att brytningen hamnar i andra länder? Jag tycker inte det. Inte när det handlar om råvaror som vi själva använder och behöver. Tålamodet tryter för Kurt Budge:
– Det är ju löjligt! Vi borde ha fått vår bearbetningskoncession 2016. Då hade vi varit i produktion nu och kunnat dra nytta av att järnmalmspriserna är de högsta på tio år. Och Jokkmokk kommun hade inte behövt skära ner sin budget som de har gjort de senaste åren.
På Gotland bryts det kalk och inte metaller men det innebär ju inte att prövningen av nya tillstånd är mindre segdragen. När det gäller Nordkalks och SMA:s verksamhet på norr valde dessutom regeringen, efter åratal av juridisk prövning, att gå in och ändra spelreglerna för att bestämma utfallet av den juridiska prövningen, genom det i särskild och avvikande ordning framstressade beslutet om nya Natura 2000-områden, just på Gotland och just på norr.
Artikeln från fPlus refererar till ett index från kanadensiska Fraser Institute, som ska visa hur attraktiva olika länder är för gruvinvesteringar. Sverige har rasat till plats 36 i denna ranking efter länder som Ryssland, Ghana och Mali. Det gläder kanske somliga, men man måste ju också fråga sig om det är bättre eller sämre för miljö och säkerhet att brytningen sker där och inte här. Är vi för fina för att bryta råvarorna vi själva behöver? Vad säger det i så fall om den svenska moralen?