Katter är kända för att leka med maten. Åtminstone den mat de fångar själva och som fortfarande lever. Bytesdjuret piper av skräck och gör all det kan för att fly och sätta sig i säkerhet, men katten har full kontroll över situationen. Det slutar med att katten tröttnar på leken och sätter tänderna i bytet. Eller, om den får lust med det, så låter katten kanske till slut sitt traumatiserade offer löpa.
Var alla tankar på en omfattande omorganisation av gotlands grundskola och förskola bara kattens lek?
Fick tjänstemännen göra utredningen bara för att de skulle invaggas i tron att den politiska majoriteten skulle genomföra förändringar av en typ som förvaltningen och rektorer även tidigare har bett om? Roade sig barn- och utbildningsnämndens ordförande Stefan Nypelius med att uppmuntra tjänstemännen och bygga upp deras förhoppningar vid återkommande informationer och återkopplingar om var utredningen var på väg? Lät han dem bara hållas i månad efter månad efter månad, för att till slut få nöjet att plötsligt dra undan mattan och gå samman med den samlade vänstern för att stoppa alla planer på några förändringar av skolans organisation på landsbygden?
Hur förtroendefullt blir samarbetet nu mellan nämnden och förvaltningen?
Roade sig barn- och utbildningsnämnden på samma sätt på med skolans personal? För somliga lärare var säkert omorganisationen ett hot deras lilla skola, där de trivdes och ville fortsätta arbeta. För andra lärare var omorganisationen ett hopp om att politiken äntligen skulle prioritera skolans uppgift, istället för att främst behandla skolan som ett instrument för inomregional bygdepolitik. Men oavsett om oroades eller hoppades så visade det sig till slut vara helt obefogat, när barn- och utbildningsnämndens majoritet inte vill göra något alls åt de organisationsförändringar som föreslogs i utredningen för landsbygdens skolor.
Satta nämnden skräck i elever och föräldrar i de nedläggningshotade skolorna för sitt eget låga nöjes skull? I flera månader har de svävat i osäkerhet om de skolor barnen går i, eller är på väg till, överhuvudtaget ska finnas kvar. Några har kanske glatt sig åt en förändring av en skolgång de av olika skäl inte är nöjda med, men de som har synts i debatten har uttryckt stort missnöje och stora farhågor om konsekvenserna. Har de rent av börjat smida flyttbanor och lusläst utbudet av bostäder till salu?
Men nu visar det sig alltså att det inte blir någon alls av med de förslag som skulle påverka så många liv och så många socknar. All oro, all ilska, all utmattande frustration, var helt i onödan.
Var alltihop bara på låtsas? Var det aldrig meningen att det skulle bli någonting av utredningens kontroversiella förslag. Var det bara barn- och utbildningsnämnden som ville spela ett stort spratt med i stort sett alla?
Jag väljer att inte tro det. Det vi varit med om var ingen lek utan ett totalt haveri. Stora och stolta planer som gick över i eftertankens kranka blekhet och resulterade i noll och intet.
Vänstern är i opposition. Av den förväntar man sig inte ansvarstagande.
Kristdemokraterna, som också är med i den oheliga alliansen, har svikit i frågan. Men på Gotland är ju Kristdemokraterna i all sin hållningslöshet en marginell företeelse.
Det är Centerpartiet som står för det mest formidabla haveriet. Det är Centern som har ordförandeskapet i nämnden, som har bett om och väglett utredningen. Det är Centerpartiet som av allt att döma struntat i att förankra förändringar i skolorganisationen internt i partiet och som nu bildat en ohelig allians och svikit sina koalitionspartners för att kasta utredningens förslag i papperskorgen efter att ha rört upp känslorna på hela ön.
Det är möjligt att Stefan Nypelius sitter kvar som ordförande i nämnden, men jag begriper inte varför. Han har antingen sått kaos i onödan för att sedan ändra sig och göra ingenting. Eller också är han helt desavouerad av sitt parti.