"Normkritik" är ett begrepp på modet. Det tycks ligga något egenvärde i att ifrågasätta etablerade värderingar och sanningar. Om detta är en god idé får väl avgöras från fall till fall, från nprm till norm, men själv anser jag ju att det är en hel del normer som verkar vara i upplösning som skulle behöva lite villkorslös och universell acceptans.
Jag tänkte på detta när jag tog del av helgens nyhetsinslag i SVT om hur det tycks ha blivit en folksport för barnfamiljer att åka pulka på Skogskyrkogården i Stockholm. De intervjuade föräldrarna verkade knappt medvetna om att det fanns en norm som de bröt emot. Uppfinningsrikedomen är stor för att ursäkta eller till och med glorifiera det egna beteendet:
– Man kan tänka sig att de som ligger här ändå skulle ha haft glädje med barnen, sade en av föräldrarna som tycktes ha svårt att föreställa sig en situation där hennes stojande barn inte vore ett välkommet tillskott.
Men pokalen går nog ändå till pappan som besvarar frågan om störningsrisken från en undrande reporter med:
– Vi pratade om det nyss, att om det är någon som står där och sörjer så får man ofta ögonkontakt och då får man väl visa ömsesidig respekt.
Ömsesidig respekt? Verkligen? Exakt hur mycket respekt ska en sörjande ge vilseledda pulkaåkande barn och deras omogna och egocentrerade föräldrar?
Om Stockholm vore en stenöken där kyrkogården var den enda platsen för pulkaåkning skulle det göra beteendet något begripligare. Men Stockholm har ju av en känd utländsk arkitekt liknats vid "hus i en skog" snarare än en stenstad och det vittnas på Facebook om att det vimlar av lämpliga pulkabackar i närområdet i alla vädertstreck från Skogskyrkogården räknat.
Pär Westin, verksamhetschef på kyrkogårdsförvaltningen, säger till SVT:
– Många kommer hit för att minnas sina anhöriga och många besökare blir störda.
Men han tvingas i samma andetag konstatera att de som åker pulka på kyrkogården inte bryter mot lagen.
En av fördelarna med etablerade normer är att de kan stävja olämpliga beteenden utan att man behöver göra dessa beteenden olagliga. Man kan förlita sig på folkvett och att andra medborgare kommer att reagera och påtala bristerna hos dem som bryter mot normen. Man får ett samhälle som i väsentliga delar blir självkorrigerande. Gemensamma normer kan bidra till ett välfungerande samhälle fullt av tillit och ömsesidig respekt på riktigt.
Utan normer åker vi pulka i en vådlig utförsbacke.