I en debattartikel i Svenska Dagbladet gjorde nyvalda partiledaren Magdalena Andersson (S) sitt första större utspel (9/11). Tillsammans med finansmarknadsminister Åsa Lindhagen (MP) vill hon ersätta det nuvarande överskottsmålet med ett balansmål.
Överskottsmålet är en del av det finanspolitiska ramverk som infördes under bred politisk enighet efter finanskrisen på 90-talet. För att undvika att Sverige hamnar i en liknande situation antogs regler för en långsiktigt hållbar och stabil ekonomi. Överskottsmålet innebär att den offentliga sektorns finanser, alltså inkomster minus utgifter, ska gå plus över en konjunkturcykel.
Syftet med målet är inte, som många tror, att balansera budgeten, utan att över tid skapa utrymme för stödåtgärder vid en framtida kris. För att Sverige ska kunna låna pengar i ett svårt läge måste investerare ha förtroende för oss. Det bästa sättet att bygga förtroende är att ha låga skulder till att börja med, så att vi säkert kommer kunna betala tillbaka.
Det är en läxa som Magdalena Anderssons mentor, dåvarande finansminister Göran Persson, fick lära sig den hårda vägen. I en ofta återberättad anekdot var han tvungen att gå med mössan i hand hos investerare och banker på Wall Street för att finansiera 90-talets skuldsanering.
Därför är det något ironiskt att Andersson nu vill sluta bygga upp bufferten. Detta trots att Sverige ännu inte når målet om att den offentliga skulden maximalt ska motsvara 35 procent av BNP.
Andersson och Lindhagen hävdar att Sverige är i behov av investeringar som hindras av målet, vilket inte alls stämmer. Det är fullt möjligt att gå med underskott för ett eller flera år så länge balansen är positiv över tid. Med rätt investeringar är det inte ens särskilt svårt eftersom dessa ger god avkastning. Ny infrastruktur kan exempelvis stimulera jobbskapande och tillväxt vilket ökar skatteinkomsterna på sikt.
Tyvärr är det långt ifrån vad regeringen vill använda pengarna till. I artikeln lyfts höjda pensioner, tryggare äldreomsorg, stärkt försvar, fler poliser samt bättre socialtjänst och skola. Det är självklart viktiga mål, men det är inte investeringar utan det offentligas löpande verksamhet. Att finansiera den med ökad skuldsättning är oansvarigt.
Även om det i dag bara ses som en tillfällig lösning kommer det kräva höjda skatter eller nedskärningar på andra områden förr eller senare. Vilket sällan är populärt hos väljarna. Då är risken att framtidens politik hellre skjuter frågan ifrån sig igen. Precis på detta vis byggde bland andra Spanien och Grekland upp till sin finanskris under 2000-talet.
Sveriges kreditläge är gott i dag, men det beror på kontinuerligt ansvarsfull politik. Om den ersätts med lån för löpande välfärdsutgifter och ökad skuldkvot riskerar Magdalena Andersson att själv behöva gå med mössan i hand på Wall Street.