I nuläget omfattas genomredigerade grödor och traditionellt genmodifierade grödor av samma regler. Eftersom det är två olika tekniker är det inte helt optimalt. Klassisk genmodifiering innebär att man lägger till eller tar bort egenskaper. Det går till och med att lägga till arvsanlag från andra organismer. Ibland händer detta även naturligt. Till exempel bär amerikanska tranbär och vita flygare på främmande dna.
Genomredigering, även kallad gensax, innebär att ingen ny arvsmassa tillförs. Istället ger man via riktade mutationer förändrade egenskaper eller klipper bort oönskade sådana. Gensaxen upptäcktes av två forskare knutna till Umeå universitet. För upptäckten belönades de välförtjänt med 2020 års Nobelpris i kemi. Trots erkännandet ett Nobelpris innebär har tekniken alltjämt varit så omgärdad av regler att den i praktiken varit förbjuden för växtförädling i EU.
Det är synd. För att plantförädling inte är något nytt och har hela tiden utvecklats. Länge tvingade man med till exempel strålning eller kemikalier fram mutationer. De plantor som utvecklade oönskade egenskaper kastades, och de som muterades i positiv riktning fortsatte man att avla på.
Så här har det fortsatt. En del av arbetet underlättas av att vi nu har datorer som är kraftfulla nog att redan i förväg gissa sig fram till vilka plantor som bär på vilka anlag. Det var så den så kallade superbroccolin togs fram. Tyvärr hävdade miljöorganisationer helt felaktigt att denna var genmodifierad, och den försvann från hyllorna.
Ytterligare ett sätt att både snabba på och precisera växtförädlingen är genomredigering och genmodifiering. Därför är det bra att Europaparlamentet röstat för att lätta på regelverket för genomredigerade växter. Här har den svenska EU-parlamentarikern Jessica Polfjärd (M) spelat en viktig roll. Nu väntar förhandlingar mellan parlamentet och medlemsländerna om hur detaljerna ska se ut. Förhandlingar som enligt uppgift redan har havererat.
Det bekymrar också att parlamentet beslutat om förbud mot patent på genomredigerade växter. Avvägningen mellan skyddet av immaterialrätt och friheten att fortsätta förbättra någon annans växtmaterial är förvisso en balansgång, men har ju gått att lösa med konventionellt framtagna sorter.
Det är också så att sortägarna oavsett förädlingsmetod måste få ersättning. Växtförädling är kostsamt, och får man inte betalt för arbetet finns ingen anledning att utföra det. Då stannar utvecklingen av – till gagn för ingen.
Det är mycket positivt att Euroropaparlamentet äntligen börjat röra sig i rätt riktning. Tråkigt nog är det emellertid lång tid kvar innan europeiska lantbrukare och växtförädlare får tillgång till gensaxen, och ännu längre innan de får kan börja använda genmodifierade grödor. För varje dag som går halkar Europa allt längre efter omvärlden.