I helgen hade Kristdemokraterna sina KD-dagar. En i alla fall på avstånd lite mer vuxen tillställning än Moderaternas motsvarighet som hölls föregående helg. Moderatledaren Ulf Kristersson tog förvisso i sitt inledningsanförande upp farorna med en stor stat, men det finns likväl något som skaver.
M försöker nämligen locka många på fel sätt. Utom möjligtvis landsbygden. Nog för att partiets talesperson i dessa frågor, John Widegren, gör ett i många avseenden förtjänstfullt arbete, men M i stort förefaller räkna med att kunna tillgodoräkna sig landsbygdens stöd genom att låta SD knipa landsbygdsrösterna. Detta är synd för alla de landsbygdsväljare som inte vill rösta på SD:s vänsteranstrukna politik.
En valvinst kräver givetvis att locka fler människor men i M:s fall resulterar det i en ideologisk urtvättning som inte övertygar. Vilket inte minst syns i att partiet är tillbaka på samma låga nivåer som när Kristersson tillträdde.
M går till val på att skapa lag och ordning, men trots att polisen inte hittar efterlysta förrän de dyker upp i statsministerns hem lyckas partiet ändå inte övertyga. M:s svar efter skandalen med Magdalena Anderssons städerska var att dra en lans för kollektivavtal. Vilket förvisso inte är helt konstigt.
Partiet har ett starkt stockholmsperspektiv, och de nordiska städerna, främst de större, gör en vänstersväng. I Norge ökade Sosialistisk Venstreparti i stortingsvalet och konstellationen av revolutionära socialister och kommunister, Rødt, gick från ett till åtta mandat. Mycket beroende på att Rødt i Oslo fick 8,3 procent av rösterna.
I de danska region- och kommunalvalen fick Enhedslisten, ett parti som vill ersätta kapitalism med social demokrati, nästan 25 procent av köpenhamnarnas röster. Även Stockholm svänger vänster, vilket inte minst syns på den ideologiska riktning Stockholmsmoderaterna gett prov på.
Ett parti som sätter stort symboliskt värde i att vinna Stockholm får således svårt att föra en klassiskt borgerlig politik. Det sätter dessutom M i samma sits som C, där den förda politiken på riksnivå blir ett ok för de lokala företrädarna.
Medan M således försöker bli mer, och minskar, försöker KD bli mindre, och ökar. Det förefaller som att KD börjat knäcka koden. I stället för att ängsligt försöka tråckla ihop en politik som ska omfamnas av så många som möjligt har KD börjat ta ett steg tillbaka och skapar mer frihet genom mindre politik och mindre statlig intervention. Detta är en aptitlig väg. Dels för partier som vill växa eftersom det inte är lika viktigt att dela partiets alla åsikter när det inte vill detaljstyra ens liv, dels för väljare som vill bli behandlade som vuxna.
M kritiserar den stora staten men har ännu inte insett att partiet fortfarande tror för mycket på just den stora staten. M bör göra som KD och ta ett steg tillbaka och arbeta för en stat som tar mindre plats i individens liv och en politik som fokuserar på det basala. M behöver snarast börja föra en stabil, klassisk borgerlig politik, och sluta späda ut de borgerliga idealen i syfte att locka oklara väljargrupper.