Medborgarskapet har urvattnats under lång tid

Det är inte konstigt att fler och fler ifrågasätter vad ett medborgarskap är värt.

Vattenpass?

Vattenpass?

Foto: Martina Holmberg / TT

Ledare2023-11-27 06:35
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Ingen lär ha missat att synen på medborgarskap är under omprövning. Regeringen utreder inte bara hur utländska medborgare med uppehållstillstånd lättare ska kunna utvisas, utan också om det i vissa fall ska gå att dra tillbaka ett svenskt medborgarskap från den som har dubbla. Sverigedemokraterna vill gå längre och kan tänka sig att medborgarskap dras tillbaka även om det innebär att en person blir statslös. Något som går emot Förenta nationernas deklaration om mänskliga rättigheter från 1948.

Det kan tyckas som att en av den moderna statens fundament plötsligt ruckas. Vi har tänkt på medborgarskap som något fast. Men både idéerna och praktiken kring medborgarskap har faktiskt varit under snabb förändring de senaste årtiondena. Att det uppstår en debatt om vad ett medborgarskap egentligen är värt bör därför inte komma som en överraskning.

För Sveriges del kom en stor förändring redan år 2001 då det blev tillåtet att ha dubbla medborgarskap. Därmed försvann idén om ett särskilt band mellan Sverige och medborgaren. Dubbla lojaliteter var tillåtet. Relevant för den debatt som förs nu är att möjligheten till dubbla medborgarskap också minskade risken att någon blev statslös. Den som naturaliserats i Sverige hade ju inte längre behövt bryta med sitt tidigare medborgarskap.

Samtidigt som medborgarskapet fick en urvattnad betydelse blev alltfler personer svenska medborgare som vuxna. Enligt Statistiska centralbyrån ökade antalet årligen beviljade medborgarskap från 30 000 år 2010 till 80 000 år 2020. Medborgarskapet gavs med automatik då en person befunnit sig i Sverige en viss tid. Förslag om att införa krav på till exempel språkkunskaper avfärdades som populism.

Det här har gjort att olika idéer om medborgarskap existerade parallellt. Folkrättens gamla idé om medborgarskap – som också var förförståelsen bakom FN:s deklaration – byggde på tanken att om samhörighet mellan individen och staten. Den som innehade ett medborgarskap förväntades ha en stark anknytning till landet genom att till exempel ha vistats där länge och genom att väl känna till landets språk och seder.

Den svenska modellen att dela ut medborgarskap med automatik visade sig med tiden skapa problem. Kända exempel är kriminella gäng och klaner som utnyttjade dubbla medborgarskap, turerna med hemvändande så kallade IS-resenärer, samt nu senast exemplet där hundratals svenska medborgare visade sig bo i Gaza trots Utrikesdepartementets avrådan att överhuvudtaget resa dit. På sikt finns en farhåga att andra länder kan använda svenska medborgares yttrandefrihet för att sprida hat och desinformation. Som skett till exempel i kampanjen mot socialtjänsten.

Det är mot den bakgrunden som debatten nu förs. Erfarenheten har visat att det är förenat med risker och svårigheter när personer som inte känner samhörighet med landet får medborgarskap. Det är ingen slump att samma debatt förs i flera andra europeiska länder. Storbritannien och Danmark har dragit tillbaka medborgarskap och fler lär följa.