Jag är nog mer intresserad av politik än polemik. Ser hellre djuplodade intervjuer eller utfrågningar där det ges svar, än debatter där retoriska knep går före riktiga svar.
Ska jag vara ärlig såg jag inte Agendas partiledardebatt i direktsändning. Intresset var för lågt och andra mer vardagliga göromål fick företräde, men med dagens teknik kan man även se partiledardebatter i efterhand. Och då jag fått till mig från olika håll att söndagens debatt var bättre än tidigare så blev nyfikenheten för stor. Något jag ångrar.
Debatter i den här utformningen ger inga svar på de politiska frågorna som ställs. Visst, partiledarna svarar, men sällan på ett sätt som får mig att förstå vad de egentligen vill göra för att få igenom sin politik. Alla partier säger sig vilja göra samma saker. De ska göra klimatet bättre, integrationen bättre, välfärden bättre och så vidare. Men ingen kräver svar på hur. Visst kommer det frågor från politiska motståndare, men aldrig några svar. I alla fall inga svar som ger svar.
Tidöpartierna säger sig värna de av riksdagen utfästa klimatmålen, men samtidigt sänker de kraven för reduktionsplikten på ett sätt som omöjliggör att klimatmålen uppfylls. Enligt miljöpolitiska rådets expertis. Men frågan om hur de ska klara miljömålen förblir obesvarad, om man inte köper elektrifieringen som svar, vilket även det sågats av Miljöpolitiska rådet.
Dagen efter, då fakta granskats, får vi också veta att den prissänkning av drivmedel som är utfäst av Tidöpartierna i och med minskningen av reduktionsplikten kan ätas upp av andra faktorer. I alla fall om vi ska lita på branschen själv.
Kvar står vi med ökade utsläpp och samma bränslepriser, men inga svar på hur vår tids största framtidshot ska mötas. Det ansvaret lägger Tidöpartierna på framtida generationer. Och så hävdar Kristersson att reduktionsplikten sänks för barnens skull.
Tidöpartierna säger sig vilja bryta segregationen, men för samtidigt en politik som ökar utanförskapet. Eller hur ska angiverilagar, visitationszoner och rätt att vräka familjer om någon i familjen begår brott annars tolkas. Det kommer att drabba de som mest behöver samhällets stöd och därmed ökar skillnaderna mellan de som har och de som behöver. Men under partiledardebatten blir det aldrig ifrågasatt av andra än de politiska motståndarna.
Men det fanns saker med debatten som var bra. Centerpartiets nya partiledare Muharrem Demirok fyllde väl ut Annie Lööfs skor även om de har helt olika framtoning. Han var nog debattens stora överraskning, även om han fick bra motstånd av Jakob Forssmed (KD).
Forssmed överglänste med råge Ebba Busch och gav en helt annan bild av KD än det populistiska partiet Ebba Busch gjort det till. Ingen falukorv, inga korta snabba twittervänliga klickuttalanden och en betydligt lägre ton än den högt uppskruvade som vi vant oss vid från Busch. När och om KD återgå till den framtoning som vi äldre vant oss vid från partiledare som Alf Svensson och Göran Hägglund kan Forssmed vara lösningen.
Det är möjligt att de som gillar verbala slagsmål och retoriska käftsmällar uppskattar partiledardebatterna i TV, men för mig som vill ha svar på de svåra politiska utmaningarna som Sverige och världen står inför ger mig dessa debatter ingenting matnyttigt.