I SVT rullar nu en dokumentär med namnet "Metoo – hösten som förändrade Sverige". Alla åtta avsnitt kan redan ses på SVT Play.
Det är en bra beskrivning av vad som hände, den fokuserar inte på enskilda fall som därmed tar allt fokus, utan man ägnar sig åt det generella som ju också var uppropens kärna. Däremot är ett flertal kvinnor med och vittnar om sina enskilda erfarenheter och det är det som är Metoo:s största framgång: kvinnor berättade och det går inte längre att hävda att det är bara vissa kvinnor i vissa branscher eller sociala sammanhang som utsätts.
Det förekommer överallt. På alla nivåer. Allt från otillbörliga kommentarer och tafsande till rena övergrepp.
Det brottsliga är en sak. Här finns det gränser och regler och dessa ska prövas i våra domstolar. Men igen, Metoo handlade inte bara om det, utan mest och framför allt om det lågintensiva och ständiga hotet att en man när som helst kan ta sig friheter.
Det innebär inte alltid att kvinnan ser det som en allvarlig kränkning. Ibland är det bara patetiskt, oftast äckligt och framför allt: alltid oönskat. De män som inte förstår detta och alltid försvaras och skyddas – om de har en position som på något sätt är upphöjd eller som berör andra – det är de som är problemet.
Problemet är inte att alla vittnesmål inte handlar om brottsliga handlingar. Problemet är att övergrepp och trakasserier så lätt kan avfärdas för att de inte faller under brottsbalken.
Namngivningarna var därför i de flesta fall olyckliga. Samtidigt var det faktum att män namngavs just det som gav Metoo dess kraft. Utan dessa hade uppropet kunnat avfärdas, precis som våld mot kvinnor, våldtäkter och misogyna miljöer alltid kan avfärdas som tillhörande "någon annan" och att det handlar om "ord mot ord".
Flera mediepubliceringar anmäldes och fälldes och här finns en viktig lärdom att dra.
Men det viktigaste som Metoo gav oss var det kollektiva vrålet från världens alla kvinnor att nu är det nog. Metoo gav kvinnor en styrka att våga säga ifrån för att "nu säger hela världen att det du håller på med nu är sjukt".
Först när någon gick före och bröt tabut, kom tsunamin av berättelser om hur män genom att ta sig friheter inskränker på kvinnors frihet.
Det tristaste är att kloka personer fortfarande vill ge sken av att det handlar om normalt vänligt och uppskattande beteende mellan män och kvinnor. Att det är missnöjda och ratade kvinnor som nu ser chansen att hämnas. Kvinnor som berättar att de aldrig utsatts och om det skulle hända att nån klappade en på rumpan så är det väl inte hela världen.
Grattis till er men lyssna på andra kvinnor som blir greppade i underlivet, får erbjudanden om sex med sina manliga kollegor, får sina kroppar ständigt bedömda och varnas för att ta hissen med vissa manliga kollegor.
Känner man sig tveksam om det man har att säga är en komplimang eller en otillbörlig kommentar gör man nog bäst i att hålla tyst.