Nedmonteringen av viktiga samhällsfunktioner har pågått under närmare 30 år, och drabbat alla verksamheter. Under pandemin blev det tydligt att vård och omsorg hade brister som drabbade de som behövde deras tjänster. Något det varnats för under många år.
Personal inom sjukvården har sen länge påpekat att allt färre anställda, scheman få gillar och minskat antal vårdplatser inte är hållbart i längden.
Inom äldreomsorgen har deltidsanställningar, ovärdiga scheman och sms-vikariat gjort att få söker sig till de viktiga och trevliga arbetsuppgifterna då arbetsvillkoren är ohållbara.
Den svenska skolan har inte heller klarat av att hålla sig kvar i topp, internationellt sett. Skolan har dessutom blivit segregerad och systemet medger inte några större satsningar på skolor med fler elever i behov av stöd. Det fria skolvalet och möjligheten för privata aktörer att sålla bort de mer resurskrävande eleverna har också ökat på segregationen. Detta har vi sen några år undersökningar som visar.
LSS är ett sorgebarn där en rättighetslagstiftning rundats då myndigheter nagelfarit lagstiftningen och hårdragit den så många behövande mist rätten till stöd. Basala funktioner som personer inte klara av har inte längre ansetts vara något som personen har rätt att få hjälp med.
Men från högern har det knappast hört ett knyst. Visst några partier och politiker har opponerat sig mot delar av de problem jag redogjort för, men inget parti har brytt sig om bakgrunden eller att försöka se helheten. När det gäller LSS har det även varit förvånansvärt tyst från Socialdemokraterna.
Men när Putins gaskrig slår till med full kraft och blottar de problem som Europas nedbantade energipolitik skapat, med skenande elpriser, då är högern på hugget. Plötsligt finns det pengar till både subventionerad elkonsumtion som subventionering för att bygga nya kärnkraftverk. Jag har förståelse över det faktum att de blir oroliga och upprörda. Det är jag också, för elproblematiken slår ju mot oss alla på ett eller annat sätt.
Men det gör ju också de problem som den segregerade skolan för med sig. Elever drabbas direkt, men samhället står även där som förlorare när barnens framtidsdrömmar krossas och gängen ses som enda möjligheten till ett sammanhang där man betyder något. Här på ön finns det liknande segregerande tendenser även om de ännu inte hunnit blomma ut.
Vi ser hur de problem som äldreomsorgen har även drabbar oss på Gotland.
Och bemanningsproblemen på sjukhusets olika avdelningar visar att vår sjukvård har samma problem som övriga landet.
Trots att vi har relativt bra förhållanden inom vår äldreomsorg och på Visby lasarett, drabbas även vi av den trettioåriga nedmonteringen.
Det är med oro som jag funderar på varför högerpartierna, som nu försöker bilda regering, är så ointresserade av välfärdens stora utmaningar. Varför rasade de inte när pandemin slog till och den redan underbemannade sjukvården fick ta emot applåder?
Varför teg man när hemtjänstpersonalen tvingades jobba utan ordentlig skyddsutrustning under flera av de första coronamånaderna?
Och varför är man så ovillig att rätta till orsakerna bakom den svenska skolans problem, vilka tydligt visas i diverse olika undersökningar?
Ett svar kan vara att det är just ett sådant här samhälle högernationalisterna vill ha. Ett segregerat tvåtredjedelssamhälle, där de välmående två tredjedelarna tas om hand medan den tredje tredjedelen ställs utanför samhällets välkomnande famn.
Då förstår jag varför högern inte rasar mot välfärden på samma sätt som de rasar mot följderna av Putins gaskrig mot Europa, vilket slår hårdast mot de välmående två tredjedelarna.