Det är mycket som sker just nu som kommer ha effekter på Sveriges diplomatiska relationer med andra länder. Omläggningen av biståndspolitiken, förhandlingar med Turkiet om Nato, Sveriges ordförandeskap i Europeiska unionens råd och förhandlingar om en EU-lagstiftning för företag kopplat till mänskliga rättigheter är aktuella på agendan för regeringen. Men regeringen kan ha tagit beslut som negativt påverkar Sveriges relation till andra länder.
Omläggningen av biståndspolitiken innebär att biståndet till exempelvis Palestina kommer minska med mellan 40 och 50 procent. Även andra länder drabbas negativt av regeringens biståndspolitik. Kontrakt som redan finns på plats mellan biståndsmyndigheten Sida och andra länder kommer behöva sägas upp eller omförhandlas. Samtidigt har många organisationer som arbetar med bistånd inte fått besked om hur det blir med deras statliga stöd – något som skapat oro och osäkerhet i relationen till regeringen.
Även om regeringen påstår att stödet på sikt ska öka till Ukraina, så har Sverigedemokraterna varit emot att skicka ekonomiskt stöd. Men även om det ekonomiska stödet skulle öka till Ukraina, vilket är bra, så rättfärdigar inte det att minska biståndet till andra länder. Stora delar av relationer mellan stater bygger på diplomatiskt och ekonomiskt stöd. Risken finns att de länder som bortprioriteras av regeringen inte kommer vilja samarbeta med Sverige i lika stor utsträckning.
Kristerssons markering mot Turkiet i förhandlingarna om Nato är bra. Sverige ska inte vika sig för auktoritära ledare. Men, för att få igenom ansökan och säkerställa Sveriges fortsatta beredskap och skydd i framtiden krävs det påtryckningar från andra länder. Som vi behöver ha goda relationer till. Att minska biståndet kommer inte hjälpa Sverige i det anseendet. Är vi inte villiga att visa oss solidariska och redo att hjälpa andra länder, så finns det få skäl till att andra länder ska gå i god för oss.
Att Sverigedemokraterna är med bakom regeringskulisserna och att de dessutom röstat nej till ekonomiskt stöd till Ukraina och att sverigedemokraten Charlie Weimers röstat nej till att stämpla Ungern som en icke-demokratisk stat stärker inte direkt förtroendet för Sverige i EU-sammanhang. Att alla länder förutom Sverige och Ungern röstade igenom EU-budgeten i slutet på förra året gör att osäkerheten i Bryssels korridorer kring Sverige ökar. Regeringen hade dessutom inte förankrat beslutet om att lägga ner sin röst i riksdagen. Även om det kanske inte varit regeringens syfte, så ger det signaler om en opålitlighet.
De prioriteringsområden som man tagit fram för ordförandeskapet är säkerhet, konkurrenskraft, grön omställning och energiomställning, demokratiska värden och rättsstatsprincipen. Det blir någorlunda motsägelsefullt att hävda att dessa är områden som man vill fokusera på, medan man samtidigt sätter bromsklossar i förhandlingarna om en lagstiftning för företag och mänskliga rättigheter. Att också värna om grön omställning och energiomställning borde inkludera alla hushåll i Sverige. Det känns därmed konstigt att Ebba Busch står i gruvan i Kiruna och stolt berättar om arbetet som görs i norra Sverige, samtidigt som hon inte velat stötta Norrland när det kommer till elprisstödet.
Mycket av det som genomförs av regeringen just nu görs för att det ska se bra ut gentemot andra länder. Men politiken som förs både i Sverige och på EU-nivå berättar sanningen om ambitionerna. Det är därför många EU-stater är nervösa för de kommande sex månaderna. Förhoppningsvis kommer regeringen ta sitt ansvar, både gentemot Sveriges befolkning och utåt sett och värna om sina diplomatiska relationer.