Men när ledarna för respektive land, Putin och Lukasjenko, 20 år senare diskuterar situationen i Belarus hamnar avtalet i centrum. ”Den ryska sidan bekräftade sin beredskap att ge nödvändigt stöd för att lösa de utmaningar som Belarus står inför, grundat på principerna i fördraget om skapande av unionsstat”, lyder referatet från Kreml.
Om avtalet som slöts under Jeltsins tid saknade konkreta åtgärder, saknade det dock inte ambitioner. Tvärtom innehåller det, som Jakob Hedenskog skriver i en aktuell analys från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), en ambitiös dagordning för integration mellan länderna med gemensam konstitution, gemensamt försvar och gemensam utrikespolitik.
Då bedömdes initiativet främst ha kommit från Lukasjenko, och avtalet ur dennes perspektiv ha varit något av en halvmesyr. I tidningen The Guardian beskrevs Rysslands intresse av avtalet som att med en symbolisk gest återigen flytta fram sin gräns mot Europa, medan Lukasjenko ska ha strävat efter ett fullständigt samgående mellan staterna. Enligt Rysslandskännaren Jeffrey Mankoff undertecknade Lukasjenko avtalet i hopp om att själv en dag kunna ersätta Jeltsin och styra både Ryssland och Belarus.
Nu har förtecknen bytts. Tidigare rysk skepsis mot gemensamma åtaganden har övergått i en satsning på samordning, samtidigt som Lukasjenko har utvecklat en tydligare belarusisk profil. ”Kreml sätter rejält tryck på Belarus vad gäller integration med Ryssland, samtidigt som det belarusiska styret kämpar för att bevara sin nationella självständighet och sitt strategiska självbestämmande i utrikes- och säkerhetspolitiken”, skriver Hedenskog.
Detta gällde redan före den nuvarande krisen och utgör ramen för agerandet i krisen. Som Jeffrey Mankoff skriver i tidskriften Foreign Affairs, valde Putin att försöka väcka liv i det ”halvt bortglömda” avtalet från 90-talet i syfte att knyta Belarus ännu närmare Ryssland än vad som redan är fallet. Avtalet som visserligen aldrig implementerades fullt ut men som heller inte upplöstes har nu fått ett andra liv.
Att Ryssland understryker betydelsen av detta avtal ger en indikation om vilka intressen landet har i den pågående krisen för Lukasjenkos styre. Det är inte personen Lukasjenko eller det system han har skapat.
Intresset är snarare att Belarus inte glider ut ur Rysslands inflytandesfär, vilket skulle kunna bli resultatet om diktaturen upplöstes och ersattes av ett fritt och demokratiskt Belarus. Men det skulle också kunnat bli fallet om Lukasjenko hade gått stärkt ur valet och uppfattats ha ett stärkt mandat för en självständig kurs gentemot Ryssland.
”Presidentvalet 2020 kan bli en möjlighet för Ryssland att återuppfinna sitt integrationsultimatum för Belarus”, skrev Hedenskog i början av sommaren. På ett oväntat sätt har exakt detta inträffat. I sitt utsatta läge erbjuds nu Lukasjenko stöd med hänvisning till den union staterna kom överens om för 20 år sedan.