Den 31/5 kunde vi i Aftonbladet läsa om en skolflicka som blivit utsatt för en våldtäkt av en pojke på samma skola. Som om den kränkningen inte var nog har hon blivit kränkt om och om igen då skolan inte velat stänga av pojken som våldtog henne. Hon har varje dag sett eller riskerat att få syn på den person som förgripit sig på henne. Och vi som vet hur man reagerar efter en kraftig kränkning vet att man återupplever den varje gång man blir påmind om händelsen på ett eller annat sätt. Från psykologer har det även talats om att grova kränkningar ofta leder till PTS, posttraumatisk stress.
Det som Aftonbladet beskriver är tyvärr inte ovanligt och skolor är ofta inblandade när liknande händelser inträffar och då räknar jag även in mobbning.
Att skolor är överrepresenterade i dessa händelser är inte så konstigt. Skolplikten är så pass stark att elever inte kan stängas av utan riktigt starka skäl. I det fall som Aftonbladet beskrivit menar skolans rektor att det var ännu svårare att stänga av pojken då våldtäkten begåtts utanför skoltid.
På arbetsplatser är det lättare för arbetsgivaren att ta till hårdare tag än vad skolan kan göra. Det finns ingen lagstadgat krav på att man måste vara på jobbet så anställda som begår övergrepp kan stängas av med omedelbar verkan, om än med bibehållen lön, i väntan på utredning eller dom.
Men även om arbetsgivare har bra möjligheter att ta tag i kränkningar såg vi under MeToo att få använde den möjligheten.
Är det grupper av anställda som begår övergreppen eller någon i ledande ställning uteblir ofta åtgärder, då de skulle bli för omfattande. Då är det i stället den som utsatts som får flytta på sig. Precis som vi hört om i många mobbingärenden i skolor. Något som spär på kränkningen.
Även när det gäller behandlingen av personer som döms för brott jämfört med de som utsatts för brottet har vi historiskt lagt de största resurserna på brottslingarna. De ska låsas in, rehabiliteras och slussas ut som laglydiga medborgare och om det funkar är det precis vad vi vill ha.
Allt detta kostar enorma resurser och utifrån den politik som regeringen nu för ser det ut att få kosta ännu mer.
Men till att stödja brottsoffer är resurserna betydligt mindre och att förövarna får några år till i fängelse hjälper föga. Inte ens anhöriga till mördade i USA känner att de fått upprättelse efter att den som dömts för dådet avrättats inför deras ögon.
Här finns ett stort mörkt hål i det svenska samhället och trots att just brott och straff legat högt på politikernas åtgärdslistor de senaste åren är det som vanligt de som drabbas som glöms bort. I vissa hemförsäkringar ingår kristerapi, men inte i alla.
Arbetsgivare som tar tag i problemen kan självklart ge den drabbade möjlighet till hjälp hos företagshälsovården om det finns någon. Även i skolorna finns det oftast en elevhälsa, även om den alltför ofta har begränsade resurser.
För de som utsatts för fysiskt eller psykiskt våld och som har behov av kristerapi återstår oftast primärvården och den vanliga vårdkön för att kunna få hjälp.
Det här måste vi hitta andra sätt att tackla. Personer som utsatts för fysiskt och/eller psykiskt våld ska inte behöva uppleva kränkningarna om och om igen.