När metoo spreds som en löpeld under hösten 2017 fick vi alla ta del av kvinnors vardag där män tog sig friheter de borde ha förstånd att avstå från. Allt från sexuella anspelningar och tafsande till regelrätta våldtäkter redovisades med gärningMÄN som den gemensamma nämnaren.
Kvinnliga skådespelare, journalister, poliser och en mängd andra grupper och yrkesgrupper gjorde egna upprop där deras berättelser fick utrymme. Under tiden jag skriver detta går SVT:s dokumentär på en skärm bredvid och nya vittnesmål spelas upp. Vidden av kvinnors utsatthet i ett patriarkalt samhälle där mäns makt styr vår syn på sexualitet blir bara tydligare.
Jag tror det är lika få män som inte gått över gränsen som det är kvinnor som inte blivit utsatta. Det vill säga ytterst få om ens någon. Många män reagerade som jag och började rannsaka sig. Andra menade att det inte var alla män som var svin och lite sexistiska skämt och uppmuntrande rumpklappar fick väl kvinnorna tåla.
En sak blev extremt tydlig, det är bakomliggande patriarkala strukturer som måste brytas.
Nu fyra år efter alla vittnesmål kan man fundera över vad som hänt. Jag är övertygad om att många kvinnor och tjejer fått självförtroende att säga ifrån. Att de förstår att de inte ska känna sig skyldiga då det är mannen som går över gränsen.
För det är inte, och har aldrig varit, kvinnorna som är problemet, det är männen.
Samtidigt som metoo-dokumentären sänds har en annan dokumentär på samma ämne också haft premiär i SVT. I ”En kropp till salu” får vi följa med in i tre verkliga prostitutionsfall. I de fyra avsnitten för vi genom skådespelare höra tre unga tjejers berättelser om hur de på olika sätt hamnade i prostitution och hur männen utnyttjade dem.
Jag vill varna er som inte sett serien, för den fick mig, som annars tål rätt mycket, att reagera väldigt starkt på deras berättelser. Ett tag funderade jag på att stänga av helt, men stålsatte mig. Men jag ska inte sticka under stol med att jag blev fruktansvärt äcklad över hur män anser sig ha någon form av rättighet till kvinnors kroppar enbart för egen njutning. Och på vilka sätt de utnyttjar kvinnor och tjejerna i detta fall.
I första avsnittet av ”En kropp till salu” vittnar Simon Häggström att handeln med kvinnors kroppar har exploderat de sista åren. Häggström är polis specialiserad på prostitution och människohandel för sexuella ändamål och syns ofta i media.
Häggströms vittnade kan inte ses som annat än att män inte ser några problem med att betala för att få rätt till en kvinnas kropp under en viss tid och under den tiden göra nästan vad man vill. Nästan som att hyra en bil, men utan krav på att den lämnas tillbaka i ursprungligt skick. För kvinnorna som tvingas till prostitution blir inte sällan utsatta för brutala övergrepp av torskarna.
Slivia Ingolfdottir Åkermark, advokat och målsägandebiträde ger i serien en bra bild av det problem som vi har i samhället. ”Det är ju inte prostitutionen i sig som är problemet utan det är ju den enorma efterfrågan som finns på att utnyttja kvinnor som säljer sexuella tjänster. Där har vi problemet och det är efterfrågan som måste stoppas.” Frågan är hur vi får de männen att sluta och andra män som tänker sig en framtid som torsk att ändra sig.
Metoo visade att män anser sig ha en egen form av allemansrätt. SVT:s dokumentär visar att problemen kvarstår även om det på många håll skett förbättringar.
”En kropp till salu” visar hur enkelt flickors utsatthet förvandlas till helveten och en sida av män som äcklar mig.
Men det är två viktiga dokumentärer som har berör mig extra mycket och som visar att vi har lång väg kvar till ett samhälle där kvinnor får bestämma helt och fullt över sina kroppar.