I ett reportage i DN (22/11) skildras hur en afghansk man tar färjan från Sverige till Tyskland, där han hoppas på bättre möjligheter till uppehållstillstånd. En aktivist har köpt hans biljett. Uppfattningen om Sverige som ett land där det är lätt att få stanna, även utan skyddsskäl, verkar försvinna.
Oavsett vad man tycker om Sveriges migrationspolitik innehåller den afghanske mannens berättelse sådant som är besvärande för alla. Utdragna väntetider på besked om uppehållstillstånd och alltför lång tid i Migrationsverkets förvar då utvisningen till Afghanistan inte kunde verkställas. Det var inte snabba och tydliga besked som fick mannen och många andra att lämna Sverige, utan åratal av osäkerhet. Med långa handläggningsprocesser, inklusive överklaganden, hinner många asylsökande rota sig, vilket gör ett nej till uppehållstillstånd än värre.
Grunden till den afghanske mannens och många andras situation är Migrationsverkets bedömning av läget i Afghanistan. Eftersom säkerhetssituationen varierar mellan olika delar av landet kan vissa afghanska medborgare få uppehållstillstånd, men de flesta saknar skyddsskäl och får därför nej.
Sveriges förmåga att ta emot människor och erbjuda skydd bygger på sådana bedömningar. För att de som verkligen riskerar liv och hälsa i hemlandet ska kunna stanna och integreras måste de som inte behöver skydd få ett tydligt nej. För de som inte får stanna finns då ekonomiskt stöd för att återetablera sig i hemlandet.
Naturligtvis är det ingen lätt sak att åka tillbaka till hemlandet efter att ha investerat år av tid, energi och hopp på att få stanna i Sverige. Här har Sverige en skuld för att det har tagit så lång tid att få besked, och att signalerna om vilka möjligheter det finns att stanna har svängt upprepade gånger. Men det är inte en anledning att öka osäkerheten ännu mer genom att rucka på befintliga regler.
Det har gått fem år sedan regeringen först skärpte migrationspolitiken i november 2015, med det uttalade målet att färre skulle vilja söka sig till Sverige. Nu väljer alltså många som kom då, och som har fått nej men inte kunnat utvisas, att söka sig till andra europeiska länder. Betyder det att Sveriges migrationspolitik har lyckats, trots återkommande oklara besked från regeringen?
Sverige är inte och ska inte vara ett land där det går att få uppehållstillstånd utan skyddsskäl och sedan leva på bidrag, vilket är en uppfattning som många har haft. Kanske är det nu på väg att förändras. Men den realistiska bilden har i så fall inte kommit till tack vare en ärlig och rättvis politik med tydliga besked till utsatta människor. Den svenska migrationspolitikens oklara besked har varit, och är fortfarande, ett misslyckande.