LKAB sökte 2018 miljötillstånd för att öka takten på gruvbrytningen i Kiruna. Det kräver att företaget presenterar en miljökonsekvensbeskrivning, vilket enligt Miljöbalken ska ske i samråd med särskilt berörda och med allmänheten.
Den utökade gruvdriften hade kunnat sänka grundvattnet, vilket skulle kunna påverka energibrunnar för bergvärme. Därför bedömdes ägare av energibrunnar vara särskilt berörda och skulle kallas till samråd. LKAB ansåg att dessa kunde inkluderas i den större kallelsen till samråd med allmänheten, eftersom det rörde sig om så många personer.
Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt var dock av en annan uppfattning. I sitt beslut (11/10) ansåg rätten att den allmänna kallelsen, som gått ut via dagstidningar och LKAB:s egen tidskrift, vilken delas ut till samtliga hushåll i Kiruna, inte var tillräckligt. Eftersom brunnsägare kanske inte förstod hur deras energibrunnar kunde påverkas avslog domstolen LKAB:s ansökan.
Naturligtvis ska allmänheten och särskilt berörda inkluderas i processen. Men det är faktiskt helt orimligt att LKAB skulle ha behövt identifiera och sedan personligt kontakta alla brunnsägare i Kiruna. Med så pass hårda formkrav är det inte förvånande att inget nytt gruvprojekt har klarat tillståndsprövningen sedan Miljöbalken infördes 1998.
Det är också i Miljöbalken som är problemen finns. Inte enbart på grund av byråkratin, då denna egentligen är resultatet av en mycket strikt syn på miljöpåverkan.
Enligt Nicklas Skår, miljörättsexpert på Svenskt Näringsliv, tillåts i praktiken ingen osäkerhet överhuvudtaget (Tidningen Näringslivet 12/10). Bolag som ansöker om tillstånd måste bevisa bortom allt tvivel att ingen skadlig inverkan kommer ske. I verkligheten är det självklart omöjligt. Denna syn har också blivit striktare med åren, bedömer Nicklas Skår, vilket också var lagens avsikt.
Som den liberale skribenten Adam Danieli förklarar i ett reportage i nätmagasinet Smedjan (1/10) framgår det av förarbetena att Miljöbalken ska vara dynamisk. Alltså att tolkningen av texten ska bli striktare över tid. Det uppnås genom formuleringar som att man ska iaktta de försiktighetsmått ”som behövs” om ”det finns skäl att anta” att verksamheten kan åsamka skada. Vad detta innebär i praktiken är upp till domstolen.
Miljöbalken inskränker därför både rättssäkerhet och demokrati. Rättssäkerheten eftersom det är synnerligen svårt för enskilda och företag att veta vilka krav som faktiskt gäller, när lagens lydelse ständigt är öppen för tolkning, vilket fallet med LKAB demonstrerar. Demokratin eftersom avvägningen mellan miljöintressen och andra intressen flyttas från folkets representanter i riksdagen till jurister.
Gruvdriften är en av de svenska basindustrier som utgör ryggraden för vårt välstånd och är centrala i för den gröna omställningen. Miljöbalken måste göras om i grunden.