Nyligen kunde man på Aftonbladets debattsida läsa att ”majoriteten svenskar inte vill prioritera låga bränslepriser, jämfört med satsningar på omställningen till ett fossilfritt samhälle”. Det gick också att läsa att ”undersökningen visar att de flesta tycker att det svenska klimatmålet till år 2045, som beslutats av riksdagen, bör tidigareläggas” (16/10).
Upphovsmän till dessa ganska iögonfallande påståenden är Mikael Karlsson och Stephan Barthel. Karlsson har en bakgrund som bland annat ordförande för Naturskyddsföreningen och Chemsec samt som statlig utredare inom bland annat miljöbalk och vargförvaltning. Nu är han docent i miljövetenskap vid Uppsala universitet. Barthel är professor i miljövetenskap Högskolan i Gävle.
Nu kanske någon invänder med att den inte känner igen Karlssons och Barthels beskrivning av den svenska majoriteten. Det beror på att duon inte har fog för sina påståenden.
De vilar nämligen på en rapport vars vetenskapliga grunder förtjänar att starkt ifrågasättas. Brister och metodproblem gör att resultaten blir svårtolkade, till och med missvisande. Forskarna själva har ännu inte publicerat en fullständig vetenskaplig analys, och deras arbete har inte granskats av oberoende. Detta är ett viktigt första tecken på att rapporten inte kan betraktas som ett tillförlitligt bidrag i nuläget.
Ett av de största problemen är urvalet. Av de 33 000 tillfrågade valde endast 15,8 procent att delta. Med så låg svarsfrekvens är det svårt att dra tillförlitliga slutsatser.
Utöver att bortfallet är problematiskt i sig säger det även en del om de som valde att delta. De som valde att svara hade starka åsikter i dessa frågor. 88% av de som svarat är övertygade om att "klimatförändringar är negativa för samhället och miljön", 77% är oroade, 61% vill se "skärpta klimatmål" och bara 58% tycker det är fel att politiker verkar för låga bränslepriser. Denna snedvridning av urvalet gör att resultatet inte är representativt för befolkningen.
Ett annat tveksamt inslag är att forskarna ökar vikten för yngre deltagares svar. Det gör, i teorin, urvalet mer jämnt över åldersgrupperna men riskerar att förstärka den underliggande snedvridning som uppstår när vissa väljer att delta och andra inte. Man kan viktjustera bort åldersskillnader inom gruppen som svarar, men inte mellan dem som svarar och de som avstår. Så i stället för att skapa en mer korrekt bild, förstärker viktningen de redan existerande problemen i urvalet.
Det här är inte seriöst. Tvärtom. Karlssons och Barthels utsaga att ”som forskare vill vi ta reda på hur det är på riktigt”, framstår ju snarast som ett hån.
Det här är inte ett ärligt försök att spegla folkviljan. Det är Karlsson och Barthel som torgför sina personliga åsikter i skruden av en undersökning av vad andra tycker. Det är inte så man skapar en konstruktiv och trovärdig debatt.