Det är synd om miljöpartisterna. De har högtflygande mål, mer högtflygande än de flestas, men vägen till att nå dem är lång och krokig. Ständigt tycks något som kallar sig realiteten ge de gröna lavetter som får dem ur kurs.
Ibland representeras dessa störningar av högst verkliga ting, som det här med träden. Den som frågar Miljöpartiet i Örebro, Karlstad, Göteborg, Nacka och Alingsås får veta att partiets hållning är att det bör byggas mer i trä i kommunerna.
Helst ska hälften av alla hus som byggs vara i trä. Men om man tänker på det faktum att trä kommer från virke, som i sin tur kommer från levande träd, blir allt genast mycket krångligare. Partiet vill samtidigt skydda långt mycket mer skog än i dag och detaljreglera mer kring hur den svenska skogen bör brukas.
En ytterligare, högst verklig, sak är vinden. Miljöpartiet önskar hundra procent förnybar energi. Det är knappast något som kan lösas med utbyggd vattenkraft.
Som ett led i att uppnå målet om hundra procent förnybart måste det därför byggas mycket mer vindkraft. Gärna till havs, men framför allt måste det byggas mer över huvud taget.
För att lösa de lokala målkonflikterna har partiets hållning varit att det lokala inflytandet måste minska. Lise Nordin, tidigare energipolitisk talesperson, har under förra mandatperioden presenterat en SOU-utredning som skulle begränsa kommunernas rätt att säga nej till vindkraft. Än så länge visar det lokala motståndet hur frågan om vindkraft inte på något vis är enkel, inte ens för en miljöpartist. Tvärtom, visar det sig.
Av ny forskning från Institutet för näringslivsforskning framgår att sannolikheten att få en vindkraftsansökan godkänd av kommunen minskar med elva procentenheter om Miljöpartiet sitter med i den styrande koalitionen, jämfört med när MP inte sitter med i styret. Tydligast märks tendensen i små kommuner.
När regeringen nyligen tillsatte en utredning för att korta ledtiderna för olika miljötillstånd när det gäller investeringar som har långsiktig klimatnytta, bland annat genom att förenkla tillståndsprocesserna för havsbaserad vindkraft och låta fler ärenden prövas av regeringen, är det förvånande nog lokala miljöpartister som svär högst.
De har en poäng: träden, djuren och våtmarkerna kan inte tänka åt oss, inte prioritera åt oss, inte ”satsa på” oss på motsvarande sätt som vi satsar på dem.
Men vi kan likafullt inte behandla alla fåglar, grodor och blommor som om de på något sätt vore likställda människan, för det är de inte. Särskilt viktig är den här insikten när det kommer till investeringar som faktiskt är bra för klimatet. Insatser som ser till att det finns några livsmiljöer alls för djur och natur på lång sikt.
Därför är det beklämmande hur Miljöpartiet i en tid av skogsbränder, hetta och klimatoro inte lyckas vara en konstruktiv kraft ute i landet, utan en konservativ. Att de inte i större grad förstår att man som politiker ibland måste välja mellan två ting, där det finns för- och nackdelar med bägge.
Det är synd om miljöpartisterna. De önskar vindkraftsparker i hundratal, men endast på platser där de inte stör en vacker utsikt, en fågels häckande, renarnas färdväg eller en tyst ljudbild. Det är så synd om dem att man nästan önskar att de besparades från att behöva styra i några kommuner alls.