Otryggheten och inte minst mordet som ägt rum i centrala Visby lade en tyngd över politikerveckans slut.
Per Bolund fokuserade likt andra partiledare mycket på det som händer i omvärlden. Men större delen av talet kom att handla om miljöfrågan i Sverige. Han tycker att andra partier gett upp det arbetet. Under det cirka trekvart långa talet blev det en del upprepningar om klimat- och miljöhot.
Mycket energi lades på att ta åt sig äran för satsningar som svensk industri nu förverkligar. Att Miljöpartiet framför allt ägnat sina sju år i regeringsställning att hindra politiska förslag som majoriteten efterfrågat väljer Bolund vara osagt. Miljöpartiet har snarare verkat för att hålla tillbaka industrisatsningar och skruva ned tillskotten till polisen.
Bolunds fokus på kvinnors otrygghet och behovet av att satsa på grön industri var positivt, men frågorna var redan behandlade på ett mer retoriskt framgångsrikt sätt av Annie Lööf dagen före.
När andra partier bättre kunna hantera avvägningarna i klimatpolitiken har det gröna partiet kommit att bli allt mindre intressant i valrörelsen. Deras försök att hota sig till stödröster med varningar om att högern annars vinner är talande för hur illa det har gått.
Miljöpartiets vilja att förknippas med Göran Perssons gamla begrepp ”det gröna folkhemmet” känns inte helt genuint när det kommer från en rörelse som bildats för att göra upp med en ordnad tillvaro och ersätta det med gröna vågens sociala experiment. Man får kämpa för att hitta frågor som utmärker partiet.
Likt Vänsterpartiet verkar de gröna tro att värnandet om terrorstämplade organisationer kommer vinna missnöjesröster från Socialdemokraterna. Försöken att ta strid inom det egna blocket framstår som lama försök att ta sig över spärren. Retoriken i övrigt i allt från otrygghet till energifrågan verkar nu läggas till rätta för att komma i linje med de utspel regeringen gjort sedan det Miljöpartiet lämnade över en förlorad budgetomröstning i höstas.
Även Miljöpartiet verkar till slut inse att otryggheten är det som är den viktigaste frågan i valet. Miljöpartiet har dock agerat som bromskloss eller som en rent av destruktiv kraft i hanteringen av några av Sveriges stora samhällsutmaningar. Om partiet håller sig kvar i riksdagen kommer det försöka återta sina gamla poster i regeringen, med allt vad det innebär.
Miljöpartiet försöker hävda sin tid i regeringen som en framgång. Som om höga bränslepriser, ostadig energitillgång och vacklande inställning till trygghetsfrågor vore något att hurra för.
Att återupprätta tryggheten och säkerheten i Sverige behöver vara högst på den politiska agendan. Miljöpartiet har inte visat sig pålitlig i det arbetet. Snarare är försöken att smickra socialdemokrater i hopp om en ny inträdesbiljett till Rosenbad något som borde oroa. Sverige klarar sig bättre utan fyra år till med rödgrön röra.