Gästtyckare
Liberala rösträttspionjärer; Anna Whitlock, Lydia Wahlström, Signe Bergman. Kerstin Widerström. Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Emilia Broomé, Frigga Carlberg, Lovisa Hagen, Fredrika Bremer, Gulli Petrini, Ellen Key Gunhild Adelberg, Elin Wägner, Selma Lagerlöf och Kerstin Hesselgren. Dessa och många mindre kända namn var de kvinnor som drev frågan om kvinnors rätt att delta i politiska val. Starka stridbara kvinnor som gick i bräschen.
Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR) bildades 1903 och drev frågan. Till skillnad från de som kanske syns mest i historiens backspegel - de rätt aggressiva engelska suffragetterna - var den svenska kvinnliga rösträttsrörelsen ”stillsam”. Sida vid sida arbetade kvinnor med olika social bakgrund och politisk åskådning: liberaler, socialister, frisinnade, alla mot samma mål.
Kvinnorna kämpade tillsammans tills målet var uppnått och föreningen kunde upplösas i oktober 1921. Den festen hade jag gärna varit på! Den kända gotländska kompositören Elfrida Andrée skrev en rösträttskantat med text av Selma Lagerlöf som framfördes på festen. Kampen om att få rösta var vunnen.
Vad hände sedan? Initialt gick det trögt. Först i slutet av 1960-talet var det procentuellt lika många män som kvinnor som röstade i riksdagsvalen. Det tog 26 år tills en kvinna blev minister 1947. I riksdagen var det först på 1990-talet som det blev ”jämn könsfördelning” bland de folkvalda – 60/40… Sverige har fortfarande – till skillnad från våra nordiska grannländer – inte haft någon kvinna på statsministerposten.
I dag är det procentuellt sett fler kvinnor än män som röstar men många frågor återstår att lösa, politiskt och i vardagen. Den rösträtt som de kvinnliga pionjärerna kämpade för är värd att försvara. Det här med makt är knepiga saker och det finns många glastak att slå huvudet i för kvinnor i politiken.
Min mormors mor var en rösträttskvinna. Som nybliven änka och med fem hemmavarande döttrar ordnade hon rösträttsmöten i sitt lilla hus i Sala. Hon samlade andra kvinnor och berättade om varför det var viktigt att vara delaktig. Det har min mormor berättat mycket om. Min mormors mor var noga med att ingjuta medvetenhet om att kunna stå på egna ben – ”varje kvinna ska ha en gris och en ko” – för att vara självständiga. Det gäller för kvinnor i dag även om vi kanske inte behöver hålla ko och gris.
Jag tänker ofta på Hilma Walther, min mormors mor. Hon som uppmanade sina döttrar att vara starka och självständiga. Vad hade hon sagt till mig i dag? Utbilda dig? Gå och rösta? Kämpa för kvinnors rättigheter? Gör det du tror på? Jag tror definitivt att hon hade uppmanat mig att rösta. Att nyttja den rättighet som hon och så många andra kämpat för, och vunnit.
Att engagera sig politiskt är inte självklart för alla. Men, engagemanget kan också handla om att rösta på en kandidat man tror på. Jag har varit en sådan kandidat, för ett parti jag numera lämnat. Jag vill rikta en tanke till alla de kvinnor som engagerar sig politiskt. Det är fortfarande ingen enkel resa och hindren är många. Många kvinnor motarbetas fortfarande när de ”utmanar”, nu liksom när LKPR arbetade för kvinnlig rösträtt.
Om ett år, 11 september 2022, är det dags att åter nyttja våra röster i allmänna val, en rättighet som ska värnas. I dag går min tanke till de som gav oss chansen. Tack!