Skulle alla partier göra som M, KD, L, SD skulle inte mycket bli gjort. Att vara emot är lätt, att hitta en väg framåt där man tvingas att kompromissa är svårt och öppnar för nejsägarnas häcklande.
Väljarna får avgöra i september vilka partier man anser agerar klokast utifrån det läge som gäller. Vad väljarnas dom än blir hoppas jag den ger ett tydligt besked.
Reaktionerna efter Centerpartiets beslut att stödja regeringens budget efter att denna förhandlats mellan S och C är dock helt och hållet förutsägbara: "Nu har Centerpartiet en gång för alla blivit ett vänsterparti".
Med samma logik har ju då M, KD och L sedan länge bytt sin liberalism mot nationalism.
Så länge alternativet är att ingå i en högerkoalition tillsammans med SD där sakpolitiken sätts i baksätet och där samarbetet med SD är det prioriterade, kommer inga positioner att ändras. Det betyder inte att Centerpartiet byter politik utan att man söker få igenom centerpolitik där det finns ett intresse för samtal och kompromisser. Så som man gjort under hela mandatperioden. Lyckosamt eller inte, strategiskt eller inte, det kan man diskutera.
Vilka kompromisser och samtal som pågår inom högerkoalitionen vet däremot ingen. När de forna allianspartierna får frågor om vad de är beredda att kompromissa bort för att behålla SD:s stöd styr envist bort frågan för att slippa svara.
Spinnet från höger går nu ut på att Centerpartiet numera förhandlar med Vänsterpartiet. Det är inte mer sant nu än det varit förut.
Det är M och KD som samarbetar med V. De har flera gånger valt att stödja V-politik för att rösta ner borgerlig politik. Nu sänker man ett förslag om höjning av pensionerna trots att man själv har ett nästan identiskt förslag. Inget pris är för högt när det gäller prioriteringen att inte ge Centerpartiet några politiska framgångar.
I slutändan gäller fortfarande samma mandatfördelning i Sveriges riksdag. I slutänden har inte Ulf K någon majoritet så länge han prioriterar att ge SD makt och mandat. Hur högt tonläget än är och hur mycket han än lägger huvudet på sned.
Ett steg fram för pensionsfrågan blev istället tre steg bak och nu är budgeten åter osäker och kan komma att avgöras av vildarna Kakabaveh och Richthoff. Nu stoppar en majoritet i ett utskott ett förslag som har majoritet i riksdagen att ens läggas fram. Mixtrande med mandat kan man kanske kalla det.
Polariseringen på riksplanet oroar mig inte särskilt. Jag tycker det är bra att de partier som valt att gå över till SD-sidan är tydliga med sitt val. Det är ett viktigt budskap till väljarna och bra att det tydliggörs nu före valet och inte som förra gången då samma partier markerade sitt avstånd mot det antiliberala partiet för att efter valet ta samma parti i famn.
Min oro gäller hur det kommer att påverka allianssamarbetet på Gotland. Om M, KD och L även här väljer att bjuda in SD istället för Centerpartiet slås ett fungerande samarbete sönder. Det finns ju absolut inget att vinna på ett sådant initiativ och det vore verkligen inte bra för Gotland. Men eftersom man på riksplanet tydligt visar att Centerpartiet är en motståndare medan Sverigedemokraterna är en omhuldad allierad, borde det bli krångligt rent politiskt även här.
Det är ju samma partier med samma politik.