Naturvårdsverket överklagar till Mark- och miljööverdomstolen, rapporterar Helagotland. Det gäller domen som gör det möjligt för Nordkalk att fortsätta stenbrytningen vid Klinthagen på norra Gotland i ytterligare 30 år.
Enligt Naturvårdsverket har domstolen inte tagit tillräckligt stor hänsyn till effekterna av brytningen för två fjärilsarter – apollofjäril och svartfläckig blåvinge.
Men Naturvårdsverkets invändningar är inte nya. Dessa argument framfördes i och beaktades av den insats som avkunnade domen, mark- och miljödomstolen. Det var bara det att domstolen inte kom till den slutsats som Naturvårdsverket önskade.
Med apollofjärilen och den svartfläckiga blåvingen är det dessutom som det var med pungmesen och med nipsippan, som åberopats som argument för att stoppa solenergianläggningar och kalkbrytning. De må föra en något tynande tillvaro i Sverige, men de har väldiga utbredningsområden som Sverige befinner sig i kanten av. Apollofjärilen finns i nästan hela Europa, i Mellanöstern och i nästan hela Asien förutom de sydligaste delarna. Med den svartfläckiga blåvingen förhåller det sig på ett liknande sätt.
Det är visserligen sant att apollofjärilen blivit mer ovanlig i Sverige. Men det beror inte på kalkbrytning eller någon annan mänsklig verksamhet på begränsade arealer.
Det beror faktiskt snarare på att den mänskliga verksamheten blivit alltför begränsad i de områden där fjärilen försvunnit. Fjärilarna har blivit ovanligare på grund av det svenska jordbrukets beklagliga tillbakagång. Jordbruksverket skriver om apollofjärilen under rubriken "Hotas av landsbygdens avfolkning" att:
"Apollofjärilens utbredningsområde har minskat drastiskt under 1900-talet. Under det förra seklets inledande decennier fanns apollofjärilen över hela landet upp till mellersta Norrland. Avfolkningen av landsbygden är den bakomliggande orsaken till apollofjärilens försvinnande. I det forna agrara samhället, för ungefär 100 år sedan, togs mycket brännved ur skogen och i stort sett all mark var påverkad av betesdjur. Vinterfoder togs på ogödslade ängar som var mycket blomrika. Att skog och äng hävdades gav ett öppet och blomrikt landskap där apollofjärilen, liksom många andra fjärilar, trivdes. De markerna har nu växt igen som en följd av att betet har minskat eller upphört.
Sverige behöver den kalk som bryts. Sverige behöver dessutom mer jordbruk och fler betande mular. Vår självförsörjningsgrad är alldeles för låg i en orolig värld. En sådan utveckling kan dessutom innebära att många fjärilsarter vars populationer har krympt kan återhämta sig.