Det har skrivits mycket om Moderaterna den senaste tiden. När Reinfeldt & Borg omgående bestämde sig för att lägga det olustiga valresultatet bakom sig och dra vidare mot nya jaktmarker verkade partiet gå in i ett slags chockliknande tillstånd. Parallellt har tycks redan positioneringar inför partiledarvalet i mars ha inletts.
Möjligen är Moderaternas storhetstid över. Vi har ju sett de borgerliga partierna växla i storlek och byta väljare med varandra under åren. Att det är flera som nu ser chansen att växa förvånar inte. Medan Moderaterna slickar såren och väljer ny ledning samlar de styrkorna både inom och utanför det pågående spelet om riksdagspolitiken.
Centern lyckades till sist lyfta från fyraprocentsträsket och har åtminstone försökt att släppa den nyliberala riktning som blivit så starkt förknippad med Annie Lööv. Hon trodde sig nog om att kunna omdana partiet efter de åsikter hon drev i CUF:s ledning när hon väl blev partiledare. När det inte lyckades något vidare var hon smart nog att anpassa sig till ett budskap med djupare rötter inom centerleden. På samma sätt röstade hon i FRA-debatten slutligen för det förslag hon så starkt kritiserat, låt vara efter en mindre justering.
Att Centern inte ramlade ur riksdagen visar att det fortfarande finns utrymme i svensk politik för ett parti med landsbygdsförankring om det bara håller efter de nyliberala strömningarna.
Folkpartiet som en gång ledde oppositionspolitiken i Sverige har de senaste 40 åren uppnått mellan sju och fjorton procent av rösterna i riksdagsvalen. Inför årets val försökte partiet lägga alla ägg i skolkorgen där väljarna snart upptäckte att de flesta var spräckta. Centerpartiet sprang i kapp och förbi och FP fick bara 5,42 procent av rösterna. Det är nog klokare att återta rollen som borgerlighetens jämställdhetsalibi och släppa fram Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm. Jag tippar att partiledarskiftet är ett faktum om högst två år.
Hade gotlänningarna fått bestämma hade FP inte ens klarat fyraprocentsspärren. I kommunvalet gick det något bättre här, partiet fick ändå lite utdelning för sin lokala storsatsning och tappade inget mandat. Den utlovade kryssning som Mats-Ola Rödén lovade ge sig ut på häromdagen ska bli intressant att följa. Att kryssa innebär som bekant att ändra riktning med jämna mellanrum.
Till valets vinnare vill jag faktiskt räkna kristdemokraterna. Att så länge hålla näsan precis över vattnet i så många år är faktiskt en bedrift. Vad partiet har betytt i praktiskt politik är svårare att beundra. Ett lokalt vårdnadsbidrag och förseningar av diverse jämställdhets- och hbtq-framgångar är väl det enda som kan spåras, men moralkonservatismen lever än. På Gotland har partiet fått känna på svårigheten att inte finnas med i fullmäktige den senaste mandatperioden. Det är väldigt svårt att se att det finns någon väg tillbaka dit.
Trots den moderata tillbakagången lyckas de tre mindre partierna inte skrapa ihop röster ens i närheten av det stora. Tillsammans når de inte upp till stort mer än två tredjedelar av moderaternas stöd i riksdagen. Det betyder att Alliansen, om den skulle överleva, även fortsättningsvis skulle präglas av moderat politik. Har inte C, FP och KD tröttnat på det?