Det är många som sitter och dricker kaffe på Les Deux Magots uteservering – det kafé som kända skribenter en gång i tiden suttit på. Både Simone de Beauvoir och Ernest Hemingway var stammisar. Det var innan kaféet ansågs vara för bourgeois och man i stället började gå till kaféet på andra sidan gatan – Café de Flore.
Det är en speciell känsla över att befinna sig på ett ställe med sådan stark historia. Det är nästan som att det ligger kvar i luften. Damen bredvid mig – klädd i Yves Saint Laurent kedjeröker och småpratar med ägaren som hon känner sedan länge. Hon kommer dit varje dag för att en timme om dagen inte göra annat än att röka och dricka kaffe.
Det sägs att göra ingenting är en konstform i Frankrike. Trots detta är det inte långt borta som protester pågår för fullt och beredskapen är hög. Var man än går finns det poliser.
Så även om fransmännen gillar att sitta och inte göra någonting så lever nästan den franska revolutionen kvar. Man är så pass van att protestera mot beslut som inte förankras bland folket att det nästan är en självklarhet i dagsläget. Borde Sverige inspireras av detta i högre grad?
Monarkin som en gång var i Frankrike anses vara en av de mest negativa saker som finns. Att en högt uppsatt person ska bestämma över hur medborgarna ska leva och ignorera deras verklighet är vad delar av den franska revolutionen byggdes på. '
Efter att Macron presenterat ett nytt pensionssystem så har protester brutit ut i Paris: ”Riv upp systemet eller förbered er på revolution”. Macrons favoritrestaurang står i lågor, samtidigt som det ligger flyers från Frankrikes kommunistiska parti som gör narr av Macron. Argumentet är att en höjning av pensionsåldern skulle drabba arbetarklassen som allra mest. Högutbildade kommer inte behöva betala in till systemet och arbeta lika länge.
Många i Sverige tycker det är löjligt hur det franska folket reagerat på beslutet. I Sverige höjdes pensionsåldern och det var ingen som protesterade särskilt högljutt.
Det är svårt att förstå för oss svenskar att politisk förankring och beslut som påverkar arbetarklassen är viktiga för fransmännen. De är också vana att protestera för den politik de vill se och de förstår vikten av att inte ignorera till synes små beslut. Och det ligger något i det – en kämpaglöd som saknas i Sverige. Men också att utrymmet för protester i Sverige inte är lika stort som i Frankrike. I Frankrike är det nästan en självklar del av den demokratiska processen.
Ett exempel är på hur lite uppror det blivit av att Sverigedemokraterna vill avveckla det nya institutet för mänskliga rättigheter. Och bortprioritera frågor kopplat till diskriminering och utanförskap. Hade vi varit i Frankrike just nu hade vi varit ute på gatorna och gjort uppror.
Det är otroligt problematisk politik som förs både från Sverigedemokraterna och regeringen just nu, men ändå sitter vi tysta. Fredliga demonstrationer mot Tidöavtalet har anordnats, men de kommer tyvärr inte leda någonvart. ”Riv upp Tidöavtalet eller förbered er på revolution” hade vi kunnat inspireras av våra franska vänner. Effektivt? Kanske. Svenskt? Verkligen inte.
Sanningen är nog den att om demonstrationer hade hållits i Sverige hade nog högersidan lyckats hitta ett sätt att rättfärdiga sin bristfälliga och otroligt demoniserande politik. Kanske hade de hittat ett sätt att beskylla invandrarna. Även om vi i Sverige skulle kunna inspireras av Frankrike när det kommer till protester så hade det nog inte varit effektivt. Det blir i stället frustrerande. Vi behöver sitta och se på när regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna förstör vårt land och vi ges inte utrymme att visa vårt folkliga missnöje.
Rättelse
I fredagens ledare blev det fel årtal för mandattiderna för det rödgröna styret. Rätt tider är 2010 - 2018