Att frakta människor och produkter till och från Gotland är egentligen en rätt enkel verksamhet som många olika aktörer skulle klara av. Men trots det har vi hamnat i en situation där ett rederi mer eller mindre har lyckats få monopol.
Förutom Nordström & Thulins inhopp 1988–1997 har Gotlandsbolaget, GB, eller deras dotterbolag Destination Gotland, DG, alltid vunnit de upphandlingar som gjorts. GB och DG är så förknippade med Gotlandstrafiken att media till och med använder företrädare för bolagen som experter som fritt får kommentera myndigheters rapporter och politiska utspel. En särställning som är helt otänkbar för andra entreprenörer som är i branscher med offentliga upphandlingar.
Men det går samtidigt inte att komma ifrån att GB och DG har haft en mycket betydelsefull inverkan på Gotlandstrafiken som knappast hade haft samma standard om det skett byten vid varje ny upphandling.
Framöver finns det tre frågor som är viktiga när trafiken diskuteras. Statens kostnader, servicenivån och miljöpåverkan.
Som skattebetalare är vi nog alla intresserade av att pengarna används på bästa möjliga sätt. Servicenivån har alltid diskuterats här på Gotland. Allt från sittplatser, mat, kioskutbud, hytter, avgångstider men framför allt priset har det alltid funnits åsikter om. Miljöpåverkan är en relativt ny sak att ta hänsyn till och den verkar många tunga debattörer och politiker inte se så allvarligt på. Andra ser den stora miljöpåverkan som de höga hastigheterna medför, som ett hot mot besöksnäringen.
Utifrån de krav vi gotlänningar har skulle en resa i tid vara mycket kort, på ett fartyg med lyxinteriör där det serveras både mat och dricka i michelinklass. Hela resan, allt inkluderat, ska givetvis vara både gratis och helt klimatneutral. Något som de flesta inser är omöjligt. Det går aldrig att få ihop alla krav då några dessutom är orealistiska.
Men jag ser också med stor förundran på den kravbild som ledande politiker och debattörer på ön nu beskriver. En bild som inte riktigt går ihop med deras vanliga syn hur samhället ska fungera.
Plötsligt är det inte bra med upphandlingar. Eva Nypelius (C) till P4 Gotland, "Det är helt orimligt att staten vart tionde år utsätter Gotland för den här oron"
Mats Linder, politisk redaktör på GA, pekar på den motivation som DG enligt honom haft att utveckla trafiken, ”Hur går det med den motivationen, om staten slår fast ett hårt slutdatum för Destinationens färjor, för att de ska ersättas av statliga dito?”
Men det är ju så här alla privata bolag som är verksamma inom branscher med offentlig upphandling har det. Hur stor var oron och motivationen för de anställda på Hemses bägge äldreboenden när deras arbetsplatser upphandlades? Då var det bra med konkurrens och mindre kostnader för regionen. Och servicenivån var inte så viktig då. Och DG hade ju redan en deadline i och med nuvarande kontrakts utgång. Den kunskapen borde väl ha begränsat deras motivation eller menar Linder att deras särställning och chimären av en konkurrensutsatt verksamhet skapat en tro på evigt koncession.
Vill Nypelius och Linder, som annars helgar konkurrens, se ett fullständigt monopol för GB/DG?
Monopol är kanske en bra lösning? Frågan om ett evigt kontrakt för GB/DG får mig att tänka långt utanför boxen. Skulle det vara möjligt att komma runt kravet på offentlig upphandling? Kunde pengarna som staten nu använder till trafiken istället hamna på Gotland som någon form av färjebidrag? Skulle exempelvis Gotlands Förenade Besöksnäring, GFB, kunna få ett bidrag från staten för att sköta Gotlandstrafiken? Och då i nära samarbete med GB/DG och oss gotlänningar.
Är det möjligt att Gotlandstrafiken skulle kunna blir Gotlands och gotlänningarnas trafik?