Ett uppror mot de senaste decenniernas samhällsomvandling. Hammarslagen som hörs på helger kan skvallra om var de finns. Vapnen i kampen mot tiden är färgskrapor, gammalt fönsterglas och byggnadsvårdsböcker. Målet är att rädda ödehus. Men det handlar lika mycket om att blåsa liv i ett sätt att leva som i årtionden har dömts ut av styrande politiker.
Ödehusrenoveringar har blivit en trend (SVT 26/8). De inspirerande berättelserna är många. På sociala medier samlar familjer som rustar upp förfallna byggnader tiotusentals följare. I tv-inslag och tidningsreportage gläntas på dörren till nymålade husdrömmar. I SVT-serien ”Det sitter i väggarna” har ett helt programkoncept byggts kring intresset för restaurering av gamla hus och deras historia.
I många fall följer berättelserna en gemensam mall. Det handlar om paret som hittar ett stort ödehus på landet, dit det är långt att åka. Att rädda huset och skapa ett hem där barn kan växa upp blir livsprojektet.
Men hur kan ödehusräddning bli så populärt? Hur är det ens möjligt att byggnader som bara för ett par år sedan ansetts dömda till undergång nu jagas av hugade spekulanter? Kanske handlar det om ett värderingsskifte som politiken inte lyckats fånga upp.
Under senare år har det varit tydligt vilket sätt att leva som politiken har gynnat. Bygget av hyresrätter har subventionerats av staten. Likaså elcyklar. I många kommuner har förtätning och bilfria centrum varit ledord. Längs med gator och på torg har den nya tiden välkomnats med skyltar som förbjuder biltrafik. Den rödgröna regeringen har lagt allas våra slantar på att gynna ett urbant liv i hyresrätter med cykelparkering. Att underlätta för andra kompletterande boendeformer har inte varit lika prioriterat, varken i många kommuner eller på Regeringskansliet.
Den inslagna politiska vägen har varit en naturlig fortsättning på Socialdemokraternas samhällsomvandling under 1900-talet. Centralisering har varit ett återkommande mantra. Trender och politik har vävts ihop med budskapet om att det är i stan som framtiden går att fånga. Landsbygderna har länge målats i orimligt mörka färger. Och småorternas och landsbygdernas förfallna hus har stått som den yttersta symbolen för förändringen.
Men nu har ödehusens laddning sakta börjat förändras – de blir ekohus. Materialen är ofta gedigna och hämtade från närområdet. Gamla byggnader materialiserar återbruk. Trots det är inte byggnadsvården något som den rödgröna regeringen väljer att uppmuntra särskilt mycket. De största reformerna levererades av alliansregeringen, i och med skrotandet av den statliga fastighetsskatten samt införandet av rotavdraget. Det här är dock reformer som den rödgröna regeringen inte vårdar. Rotavdraget har sänkts och nu sneglas det på återinförd fastighetsskatt.
Men som motståndshandlingar mot politikernas vilja reser sig husen som fått en andra chans.