Ledare: MP:s problem består vem som än efterträder Lövin

Nyligen meddelade Isabella Lövin att hon avgår som språkrör för Miljöpartiet och sin post som miljöminister. Förändringarna sker om några månader. 
Hon har anfört skäl till avgången. En del personer tror dock att annat ligger bakom, som Miljöpartiets svårigheter att hävda sig i regeringen med Socialdemokraterna.
Spekulationer om efterträdare har också kommit i gång. Kulturminister Amanda Lind är ett namn och Alice Bah Kuhnke ett annat. Kuhnke har sagt nej. Men det behöver inte betyda så mycket. Göran Persson sa också nej på frågan om han skulle bli partiledare för Socialdemokraterna efter Ingvar Carlsson. Ändå blev han det. 
Det går att analysera Miljöpartiet och varför det går så trögt för partiet. Partiet var ju en av valets förlorare och fick bara 4,4 procent av rösterna. Ändå regerar det och har stort inflytande på vissa områden.
Miljön och klimatet är Miljöpartiets främsta profilfrågor och områden där partiet fått igenom ganska mycket under sina sex år i regeringsställning. Trots att klimatfrågan varit framträdande och viktig för många väljare, och Greta Thunbergs manifestation gett frågan draghjälp, lyckas dock inte Miljöpartiet dra fördel av det och öka sitt väljarstöd.
Faktum är att medan det går dåligt för Miljöpartiet i Sverige, partiet fick 3,8 procent i Novus mätning i Sveriges television 27/8, går det bra för miljöpartier i många länder som är nära, eller liknar, Sverige. 
I Finland fick De gröna 11,5 procent i riksdagsvalet i fjol, en ökning från 8,5 i förra riksdagsvalet. Partiet hamnade i regeringsställning.
I Norge fick Miljöpartiet De Gröna, MDG, 6,8 procent i kommunvalet i fjol. Det var en ökning med 2,6 procentenheter. 
I Österrike fick De Gröna nästan 14 procent av rösterna i valet i fjol och hamnade i regeringsställning med det borgerliga ÖVP i en majoritetsregering. 
I Tyskland har De Gröna haft framgångar i delstats- och kommunval i flera år med ibland väldigt högt stöd på runt 25 procent av rösterna. I en del fall är partiet i styrande ställning. I förbundsdagsvalet 2017 fick De Gröna 8,4 procent men är i fortsatt opposition mot regeringen med de borgerliga kristdemokraterna och socialdemokraterna i en stor koalition. 
Så där kan man fortsätta att räkna upp exempel på där det gått bra för motsvarigheten till Miljöpartiet i andra länder. Ska man ge sig på analys kan följande sägas.
I de länderna är missnöjet stort med de etablerade partierna. De är främst Socialdemokraterna och minst ett borgerligt parti. Väljare har proteströstat på alternativ till de stora, etablerade partierna. Då har flera röstat på miljöpartiet. I Sverige finns inte motsvarande missnöje. Och om det gör det har det varit av annat slag och lett till stöd för högerpopulistiska, invandringsnegativa Sverigedemokraterna, inte MP.
I andra länder har Miljöpartiet stort stöd i huvudstaden (exempelvis i Oslo i Norge) eller i stora städer (flera i Tyskland), bland yngre och välutbildade. Sådan tendens finns också i Sverige, men inte alls i samma utsträckning. 
I andra länder har Miljöpartiet lyckats ha en tydligare mittenprofil medan partiet i Sverige framstår som vänsterliggande eller alltför invandringsvänligt för främst borgerliga väljare. Partiet lyckas därmed inte få väljare från höger. Till vänster utgör Vänsterpartiet en svår konkurrent och S har fortfarande ett starkt grepp om, och förtroende bland, många väljare. 
Utrymmet för MP i Sverige att öka sitt stöd är därmed litet, trots klimatfrågan. En ny partiledare, oavsett vem det blir, får svårt att ändra på det. 

Robert Sundberg