Statens bidragsgivning till civilsamhället är inte tillräckligt effektiv. Det slår Riksrevisionen fast i en granskning av de bidrag som delas ut via Jämställdhetsmyndigheten, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, Socialstyrelsen och Myndigheten för stöd till trossamfund som publicerades förra veckan (RiR 2023:7). När samma slutsatser dras år efter år kan det ifrågasättas om det är effektivitet som är det verkliga problemet.
Så sent som i höstas kritiserade Riksrevisionen hanteringen av liknande statsbidrag till studieförbunden via Folkbildningsrådet mycket skarpt (RiR 2022:20). Liksom då är bakgrunden till granskningen de många rapporter i media om bidrag till civilsamhället som hamnat i orätta händer, ibland hos oförblommerat kriminella aktörer. Mycket talar för att fusket med de 20 miljarder kronor som årligen betalas ut i statsbidrag till föreningslivet inte sker utan systematik.
Eftersom bidragsansökningarna bygger på tillit utan ordentliga kontrollmekanismer är bidragen lågt hängande frukt att plocka till sig för egna syften. I de fyra berörda myndigheternas fall rör det sig om sammanlagt 1,4 miljarder kronor i statsbidrag med social inriktning till trossamfund och föreningar, bland annat inom kultur och friluftsliv, som betalats ut mellan 2017 och 2021. Undantaget MUCF, som skärpt rutinerna efter tidigare granskningar, bedömer Riksrevisionen att samtliga brister i kontrollen.
Dels kontrollerar myndigheterna inte uppgifterna från de organisationer som beviljas bidrag tillräckligt, dels kontrollerar de heller inte vilka andra bidrag som betalas ut till samma aktörer av andra myndigheter. På så sätt kan samma verksamhet dubbelfinansieras av olika bidrag, som dessutom beviljas baserat på uppgifter som sällan följs upp. Riksrevisionen bedömer att det finns en ”överhängande risk” för att oseriösa aktörer utnyttjar systemet. Med tanke på erfarenheten är det milt uttryckt.
Bilden som framträder i granskningen är alltför många myndigheter på samma plats som inte vet vad de andra gör. Riksrevisionen rekommenderar därför, på goda grunder, att det upprättas en central databas över vilka bidrag som finns och var de faktiskt går. Att något sådant inte redan finns är allvarligt i sig. Så länge staten håller fast vid att stödja civilsamhället ekonomiskt skulle en sådan databas förbättra både transparensen och kontrollen. Men även om kontrollmekanismerna stärktes med verksamhetsbesök, som Riksrevisionen efterlyser, finns incitamentet att fuska i bakgrunden.
I slutänden är frågan mer principiell. Är föreningar som är beroende av statliga bidrag verkligen civila? I grunden finns det en motsättning mellan statlig kontroll å ena sidan och strävan efter ett fritt civilsamhälle å den andra. Det är inte självklart att statliga arrangemang är det bästa sättet att tillvara på människors engagemang i civilsamhället. Ett samhälle som inte är större än staten blir snabbt mycket svagt, och inte särskilt fritt.