Där förklarar de bland annat att skydd, bevarande, restaurering och återskapande ska beaktas vid så väl pågående mark- och vattenanvändning som vid brukande av naturresurser.
Därefter skriver de att bevarande av och insatser för grön infrastruktur behöver betraktas som en självklar tillgång för den lokala och regionala utvecklingen. Så väl myndigheter, länsstyrelser och markägare ska med på tåget.
Gotlands länsstyrelse skriver på sin hemsida om arbetet med grön infrastruktur i regionen. Där står det att deltagande i satsningen är frivilligt, men att det handlar om att lyfta blicken och se helheten. Inget konstig egentligen, men en obekväm känsla dröjer sig kvar. Finns där en antydan om att de som väljer att rå om sitt eget, kanske inte har förmågan att se till de större värdena?
En bonde uttryckte en gång förundran över att lantbrukare får ta ett så stort samhällsansvar, när de ofta måste räkna kronor och ören för att få företaget att gå ihop. Det ligger något i den betraktelsen, även om man kanske kan tycka att samhällsansvar ingår i paketet när man brukar naturresurser.
Samtidigt är det ingen som talar om frisörers eller datateknikers ansvar. Detta trots att även deras verksamhet har påverkan på miljö och klimat, om än inte lika påtagligt som lantbrukare.
Det kanske kan tyckas småaktigt att tolka myndigheters ord så drastiskt som har gjorts här. Egentligen är det inte så konstigt, eftersom myndigheters uttryck i slutändan definierar deras plats i diskursen.
Ägarskapet myndigheter tar över projekt likt grön infrastruktur borde inte få stå oemotsagt. Inte minst eftersom det finns praktiska exempel på hur de gröna näringarna inte behöver staten, för att klara utmaningarna med långsiktigt hållbart brukande.
Ett sådant exempel är försöken med kantzoner på Hushållningssällskapets forskningsgård Klostergården, strax utanför Linköping. Där har insådd av växter som lockar pollinatörer och fältvilt pågått under flera år med goda resultat, utan att staten behövt peka med hela handen. Dessa försök hade fullgott kunnat passa in i mallen för satsningarna på grön infrastruktur.
Att Sverige ligger i framkant när det kommer till klimat- och miljöarbete är något att vara stolt över. Arbetet får inte lov att upphöra, men en viss hänsyn till att lant- och skogsbrukare redan befinner sig i en pressad situation måste tas. Regelverk, inskränkningar och avsättningar knaprar ständigt på lant- och skogsbrukares handlingsutrymme. En utveckling vi måste vara vaksamma inför.
Vill staten utföra försök likt det på Klostergården, bör de börja på den mark de själva äger. Där kan de bevisa de storskaliga fördelarna med grön infrastruktur, utan att privata markägare får lov att agera försökskaniner.
Även om det inte är intentionen, riskerar staten i praktiken markägares förutsättningar att verka på den fria marknaden. Vad som ska vara ett bidrag till hållbar utveckling, blir då inte mer än en makaber lek med enskilda människors levebröd.