Intervju
Aktivistgruppen Återställ våtmarker har genom störningar av både trafik och melodifestival fört fram sina krav på att fler nya våtmarker ska anläggas och att gamla sådana ska återvätas. Cassandra Telldahl Bjelkelöv är vattenrådgivare på en kommun i Mälardaren, och menar att aktivisterna missar målet.
Vad gör en vattenrådgivare?
– Jag är katalysator i arbetet för att nå vattendirektivets mål, främst inriktat mot övergödning. Jag är liksom mellanhanden mellan markägare och myndigheter, och ger rådgivning samt söker tillstånd och bidrag. Kan man säga spindeln i nätet när det gäller det konkreta arbetet för god vattenkvalitet?
Våtmarker är alltså något att jobba för?
– Våtmarker är på många vis suveräna. De är bra för bevattning, biologisk mångfald, grundvattenbildning, rena vatten från näringsämnen, buffra vatten och minska risken för översvämningar och så vidare. Det är dock viktigt att komma ihåg att fler våtmarker inte innebär att andra samhällssektorer inte behöver ta sitt ansvar. När mer mark läggs under asfalt och byggnader måste exploatörerna tänka på vattnet, och de kommunala reningsverken borde ha slutat brädda, alltså släppa ut orenat vatten, för länge sedan. Men ja. Våtmarker är bra, och det gör mig glad att det finns ett så stort intresse hos markägarna.
Då har aktivisterna rätt såtillvida att det behövs fler våtmarker?
– Nja. Vi behöver fler som är rätt placerade och rätt utformade. Man kan inte bara gräva ett hål eller göra en fördämning och kalla det miljöinsats. Jag har själv arbetat för lite för att säga något avgjort om torvmarker i skogen men i mitt område med mycket lera lämpar sig nya våtmarker generellt bättre än att återväta gamla. Lerorna ska vi odla mat på, inte lägga under vatten. Vi behöver också mer forskning kring hur stora metanutsläppen är från marker som återvätats. Det går att göra bra saker på ett dåligt sätt.
Men om staten skjuter till pengar, markägarna är positiva och frågan är uppmärksammad, varför anläggs inte fler våtmarker? Var sitter proppen?
– Först och främst tycker jag att uppmärksamheten riktar kritik mot markägarna som de inte förtjänar. Jag vill också gärna få se Melodifestivalen utan störningar. Största hotet mot fler våtmarker är dålig myndighetsutövning. Den del av min tjänst som består i att hjälpa markägare att anlägga våtmarker bygger egentligen på ett havererat system. Det har blivit så svårt för markägarna att få rätt tillstånd och söka ersättning att det i praktiken blivit omöjligt. Dessutom skiftar hanteringen mellan länen och jag är tveksam till att alla beslut ens har lagstöd, vilket skapar rättsosäkerhet.
Vad behöver göras då? Ännu fler demonstrationer?
– Möjligen om de görs utanför länsstyrelserna och Havs- och vattenmyndigheten.
Det lät syrligt.
– Det var i så fall inte meningen, men enda chansen att få rätsida är ju att prata öppet om problemen. Det är inte som jag pekar finger.
– Det är en god poäng, men hur får vi fler bra våtmarker då?
Utöver vad jag nyss nämnt behöver Miljöbalken sluta jämställa att anlägga en våtmark med exploatering. Det behövs samprövning av dispenser och tillstånd samt tydligare vägledning kring vad som kräver tillstånd. Oklarheterna gör att markägare inte vågar göra ens tillåtet underhåll av våtmarker och vattendrag. Långsiktighet är viktigt. Planeringen måste vara längre än till nästa budget. Det behövs enklare ansökningar av ersättningar och bidrag. För det spelar ingen roll hur stor budget riksdagen beslutar om, om ingen kan eller förstår hur man söker pengarna.