Budskapet var att det drabbar främst kriminella, det förekommer framför allt i storstadsområdena och det är liten riska att vanliga medborgare ska drabbas. Bilden var att skjutningarna inte utgjorde ett samhällsproblem. Visst, de kunde drabba enskilda, men det var ingenting som störde majoritetens vardag eller Sveriges utveckling som nation.
Ett färskt exempel på den här hållningen var när inrikesminister Mikael Damberg (S) kommenterade skjutningen i Kristianstad (SR 4/8).”…om man tittar på hur många människor vi är i Sverige är det fortfarande ovanligt att man drabbas …”, sa Damberg.
Citatet är faktiskt värre än det först låter. För Damberg säger det som en replik på lokalpolisområdeschefen i Kristianstad som menade att skjutningen ”innebar en tydlig risk för att en stor mängd människor utsattes för fara”. Inte ens en så återhållen kommentar kunde alltså inrikesministern låta stå oemotsagd.
Men skjutningarna angår alla som bor i Sverige och ser sin framtid här. Det är inte bara kriminella som drabbas. Runt femtio utomstående har skadats eller dödats i skjutningar och sprängningar mellan 2011 och nu (SVT 6/8). Fler lär tillkomma innan sommaren är över. De som skjuter tar ingen hänsyn till tredje person. Skott avlossas på köpcentra, parkeringsplatser, gågator och i restaurangmiljöer. I Borås sköt gängmedlemmar på varandra inne på polisstationen.
Skjutningarna är inte begränsade till storstäderna eller till utanförskapsområden. Nära hälften av alla skjutningarna sker enligt kriminologen Manne Gerell utanför storstäderna. Bara under senaste veckan har det skjutits i Luleå, Kristianstad och Linköping. Nästan alla svenska småstäder har närvaro av beväpnade gäng. I många mindre orter sker narkotikahandel öppet.
Wilhelm Agrell, professor i Underrättelseanalys från Lund, gör en helt annan bedömning än inrikesministern när det gäller faran för landet (SvD 6/8). Agrell menar att Sverige är på väg in i en situation som kan liknas vid Balkan eller Libanon. Beväpnade grupper för ett lågintensivt krig samtidigt som en försvagad stat tvingas titta på. Vanliga medborgare måste anpassa sina liv efter våldets vardag. Skälen till att vi inte förstått utvecklingen är att den skett långsamt och stegvis, samt att svensken sedan länge haft en uppfattning om att leva i ett tryggt land med en välfungerande stat. Men det viktiga enligt Agrell är att se vart vinden pekar och tyvärr syns ännu ingen ände på gängens makt.
De flesta medborgare kommer förstås inte drabbas personligen av skjutvapenvåld. Men om staten inte kan upprätthålla våldsmonopolet påverkas hela samhället. Skjutningarna är därför inget som händer någon annan. Vi är alla i farozonen.