Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern och Finlands statsminister Sanna Marin träffades under veckan för att diskutera ländernas samarbete framåt och gemensamma intressen. Men deras möte blir snabbt ifrågasatt. Det blir tydligt att inte ens som världsledare slipper man vardaglig sexism och åldersdiskriminering.
Under en presskonferens frågar en manlig journalist de båda ledarna om de träffas för att de är i samma ålder och för att de har en hel del andra ”grejer” gemensamt. Med ”grejer” blir det tydligt att han menar att de båda är kvinnor. Ardern svarar med att hon undrar om Barack Obama och Nya Zeelands tidigare premiärminister, John Key, någonsin fick samma fråga. Marin svarade kort och gott att de träffas för att de båda är stats-/premiärministrar.
Men vad tänkte journalisten att de två världsledarna skulle träffas för att diskutera egentligen? Smink och hårvårdsprodukter? Till journalistens, och säkert fler personers, stora förvåning diskuterades frågor som rör jämställdhet, mänskliga rättigheter, klimatpolitik, ursprungsbefolkningens rättigheter, Ukraina och Iran, bland annat. Det vill säga, viktiga politiska frågor som båda länder har ett intresse av. Men myten om att kvinnor är sämre ledare verkar vara seglivad. Och sexismen lyser rakt igenom.
Tankarna förs direkt till COP27, där bilden från konferensen består nästan enbart av män. Det är som att en journalist skulle frågat om de är där för att diskutera öl och fotboll, och inte framtidens klimatarbete. Men manliga ledare blir aldrig ifrågasatta på det viset.
Online florerar videor där män som har podcasts hävdar att kvinnor är sämre ledare för att de är mer emotionella och inte lika rationella som män. Det hela är väldigt tröttsamt. Har vi inte gått vidare från den myten, för typ, hundra år sedan?
Forskning visar att män som blir arga över att kvinnor är bättre än dem på något också har en tendens att sexualisera kvinnor de känner sig hotade av i större utsträckning. Det skulle kunna vara en rimlig faktor till varför de två världsledarnas ålder och kön ofta tas upp som anledning till att man anser att de skulle vara olämpliga för att leda ett land. Det har vi sett otaliga gånger då Sanna Marin benämnts som en ”klicktorsk” och att enda anledningen till att hon har fått statsministerposten är för att hon är ung och snygg.
Tvärtom har Sanna Marin uppvisat på ett enormt ledarskap, särskilt genom samarbetet med Sverige för Nato-ansökan. Hon har agerat snabbt för att skydda Finland genom att gå med i Nato. Hon har också lett landet genom hanteringen av coronaviruset – som absolut inte är en lätt uppgift.
Även Jacinda Ardern har uppvisat ett starkt ledarskap, byggt på medkänsla. Efter att en skjutning i moské dödade 51 personer, så ändrade hon Nya Zeelands vapenlagar endast sex dagar efter incidenten för att säkerställa att det inte händer igen. Hon träffade också familjer till offren. Hon har även tagit stora kliv när det kommer till ursprungsbefolkningens rättigheter och klimatet.
Samtidigt visar forskningen att fredsprocesser och förhandlingar som inkluderar kvinnor är mer hållbara och benägna att lyckas. Att kvinnliga ledare skulle kunna främja fred i världen är inte alls dumt, särskilt inte i en värld där demokratiutvecklingen går åt fel håll. Att vara ung och kvinna i ledande position kan därmed ha sina fördelar för världen, både i kristider och för den långsiktiga utvecklingen. Det är att föredra, även om det innebär att journalister inte får läppstiftsrekommendationer.