Det är inte länge sedan som Miljöpartiet och Socialdemokraterna satt i samma regering. Det gjorde de i sju år i ett oresonabelt resonemangsäktenskap, sammantvingade av olyckliga omständigheter och maktambitioner.
Nu KU-anmäler Miljöpartiet en av den renodlade S-regeringens nya ministrar.
När budgetvoteringen i höstas gick på tok för den dåvarande S/MP-regeringen, så valde Socialdemokraterna att försöka fortsätta regera på oppositionens budget, medan Miljöpartiet under buller och bång hoppade av. Aldrig att man kunde sitta kvar och regera på en budget som bland annat SD stod bakom.
Det är uppenbart vem som, hittills, gjort den korrekta bedömningen, åtminstone utifrån ett partiegoistiskt perspektiv. Ingen belönar MP för avhoppet. Socialdemokraternas opinionssiffror utvecklas däremot väl och MP:s avhopp tycks hittills mest verka befriande.
En som åtminstone verbalt nyttjat friheten är nya näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson, som efter år där gruvbolag tvingats vänta i evigheter på besked om tillstånd uttryckt att "Socialdemokraterna älskar gruvor".
Detta uttalande har nu fått Miljöpartiet att anmäla honom till konstitutuinsutskottet (KU), som nu tycker att opartiska beslut om tillstånd för nya gruvor inte är möjliga. Partiets näringspolitiska talesperson Amanda Palmstierna sade:
– Vi tycker att det är viktigt att beslutet går rätt till och att det hanteras sakligt och opartiskt.
På det viset. Vad ska man då säga om miljöminister Per Bolund (MP) som i det oändliga förhalade beslutet om slutförvaringen av radioaktivt avfall? En fråga där S-regeringen kunnat agera, sedan MP lämnade.
Vad tycker Miljöpartiet om kärnkraft? Hur opartisk var Per Bolund?
Eller är det bara ministrar med åsikter som avviker från Miljöpartiets som är ett hot mot opartiska beslut?
Sedan när förväntas för övrigt politiskt valda regeringar att vara opartiska? Är inte detta ett krav som ska ställas på tjänstemän?
Miljöpartiets regeringssamarbete med Socialdemokraterna stukade partiet, som inte återhämtat sig efter avhoppet. Inte heller Liberalerna eller Centerpartiet har stärkts av sina uppgörelser med Socialdemokraterna. Speciellt inte Liberalerna, vars partiledare Nyamko Sabuni i veckan medverkade i SVT:s program 30 minuter.
Riktigt intressant blev det på slutet, när hon gav sin syn på förhandlingarna bakom Januariöverenskommelsen, där hon personligen inte var inblandad. Hon beskrev hur Liberalerna och Centern då insisterat på att få med de delar av partiernas politik som skulle skada Socialdemokraterna som mest, när de tvingades genomföra dem. Avskaffad värnskatt. Fri hyressättning i nyproduktion. Reformerad arbetsrätt.
Ett sådant diaboliskt sätt att demonstrera sin hybris. Ett försök att vara listiga som bara resulterat i destruktiv dumhet och socialdemokratiskt regeringsinnehav. Att detta beteende inte belönats är inte bara logiskt, utan även moraliskt tillfredställande. Men personligen anser jag ju att även Socialdemokraterna borde bestraffas för sin beredskap att göra vad som helst för regeringsmakten.
En pålitligare allierad för Socialdemokraterna är LO, som i veckan deklarerat att man ska pumpa in 50 miljoner kronor av medlemmarnas pengar i Socialdemokraternas valrörelse.
Dessutom avsatte LO-förbundet IF Metall den lokalt utsedde fackordföranden Ulf Karlström som av medlemmarna utsetts till gruppordförande på SSAB i Luleå. Anledningen var att han även var lokalpolitiker för Sverigedemokraterna.
En stor del av LO:s medlemmar är SD-sympatisörer. LO vill ha deras fackavgifter. Men arbeta fackligt får de inte.
När LO:s ordförande Susanna Gideonsson avkrävdes svar på varför SD inte anses stå för alla människors lika värde, så lyckades hon efter om och men bara få ur sig att SD är för vinster i välfärden. Innebär det att moderater, centerpartister, liberaler och kristdemokrater också är diskvalificerade från fackliga uppdrag? Kommer de också att avsättas när lokala fackklubbar väljer sina ombud?
Sverige behöver en regering av partier som inte gör vad som helst för makten och som vill göra det som tjänar landet bäst, istället för det som skadar andra partier mest. Partier som också har en grundläggande respekt för andra demokratiska partier. Sverige behöver en borgerlig regering.