Oklart är dock om den nuvarande finansministern får avlösa Stefan Löfven även på statsministerposten. Det är bara omkring tio månader till nästa ordinarie riksdagsval. Egentligen borde det inte vara i någons intresse att nu orsaka ett extraval. Med den tid det skulle ta att ordna ett sådant, och med tanke på det stökiga parlamentariska läge som kan råda även efter ett sådant extraval, hinner man då ens med regeringsbildningen innan det blir dags att välja igen i september nästa år? Det vore en händelseutveckling som verkligen riskerar att addera till politikerföraktet bland medborgarna.
Men de partiet som ingår i regeringsunderlaget har manövrerat sig in i sådana positioner att det är svårt att se hur de ska kunna lösa situationen med hedern i behåll för alla inblandade. Å andra sidan skulle väl ett extraval leda till att hela den rödgröna röran tappade i anseende, så något gemensamt intresse av att visa grundläggande ansvar existerar väl ändå. Men just nu verkar ingen sinnad att hitta en utväg som jämkar oförenliga förhållningssätt.
Centern vill ha stort inflytande men partiledaren Annie Lööf förvägrar samtidigt regeringen att förhandla med ett parti, Vänsterpartiet, som regeringen är beroende av för att kunna sitta kvar och få budgeten genom riksdagsbehandlingen.
Vänsterpartiet vill ha inflytande och vill förhandla med regeringen och partiet är stärkt bland annat av framgången att ha förhindrat genomförandet av ändringar av villkoren för hyressättningen i nyproducerade lägenheter. Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar har därför krav som har formulerats som ultimatum. Utan inflytande för Vänsterpartiet kommer partiet inte att agera så att regeringen kan sitta kvar. Dessa krav blir det svårt för Vänsterpartiet att backa ifrån, utan att det framstår som svagt och undfallande när det verkligen gäller.
Hade jag varit Magdalena Andersson hade jag synat Annie Lööfs bluff istället Nooshi Dadgostars ultimatum. Centern har investerat väldigt tungt i sitt parlamentariska vägval, men Magdalena Andersson är tydligen ändå rätt för att driva Centern tillbaka mot borgerligheten. Socialdemokraternas nya partiledare har istället hittills bestämt sig för att foga sig i Centerpartiets egendomliga spelregler. Magdalena Andersson har valt att behandla Vänsterpartiets krav som en bluff som kan och ska synas. Hon har formulerat det som att Vänsterpartiet har att välja på henne eller Ulf Kristersson (M) som statsminister. Inga förhandlingar, inga eftergifter.
Socialdemokraternas och Miljöpartiets regeringsinnehav vilar på fyra partier som helt saknar gemensam agenda, förutom att oppositionen inte borde få bilda regering. Fyra partier som strävar i helt olika riktningar och som bara kan formulera en politik genom att delar av den löst sammanhållna koalitionen biter ihop och röstar och agerar mot sin egen övertygelse i de frågor där man gjort eftergifter. Och ett parti förväntas stödja regeringen utan att man förhandlar eller ens förankrar regeringens politik. Resultatet är en vek och handlingsfattig regering där det man trots allt lyckas uträtta är spretiga halvmesyrer